Så har pandemin påverkat oss

Hur påverkar pandemin vardagslivet för föräldrar till barn med funktionsnedsättning? Hur anpassade sig Fryshusets gymnasiesärskola och Erstagatans gruppbostad? En lärare, två föräldrar och en verksamhetschef berättar.

” Bättre än förväntat”

Jonas Monsén, speciallärare vid Fryshusets gymnasiesärskola:

”En vårdag berättade jag för eleverna vad myndigheterna hade beslutat: att skolan skulle stänga. Nästa dag var alla hemma och följde schemat via skärmen på distans. Föräldrarna var mer oroliga än eleverna när beslutet kom. Omgivningen tror ofta att elever med intellektuell funktionsnedsättning, som är relativt högfungerande, har svårt för anpassningar.

När jag blickar tillbaka kan jag konstatera att det fungerade bättre än förväntat. Elevernas digitala kunskaper och skriftliga språk förbättrades. Det blev tydligt att med adekvata anpassningar, i ett läge där ingen hade något val, så lyckades vi alla anpassa oss. Däremot var det svårt att genomföra muntliga klassdiskussioner, det tog vi igen under hösten när skolan fick öppna. som lärare trodde jag på mina elever, och eleverna trodde på sig själva. De som kände sig ensamma fick träffas två och två några dagar i veckan.

Många elever tyckte det var skönt att slippa åka kollektivt under stängningen, men alla tycker det är bättre att vara tillsammans på Fryshuset.”

” Stressen har minskat”

Lotten Grape, mamma till två barn med problematisk skolfrånvaro:

”Jag har två barn med problematisk skolfrånvaro. Under en fyraårsperiod hade
jag omkring 500 bokade möten med vård, skola och habilitering. Före pandemin bad jag ibland om digitala möten, eftersom barnen bara kunde vara ensamma hemma korta stunder. Det var svårt att få förståelse för vår önskan. Vi ansågs vara besvärliga som ständigt behövde ändra tider, att vi bara ville ha det på vårt sätt. I stället fick vi ha telefonjour för barnen som var själva hemma 2,5 mil bort. Det är svårt att vara mentalt närvarande på möten då.

Pandemin möjliggjorde plötsligt digitala möten! Nu kan jag medverka på möten
hemifrån. Jag sparar massa tid, stressen har minskat och min hälsa har förbättrats. Digitala mötena blir dessutom mer tidseffektiva. Vi avslutar i tid, till skillnad från förr. All tid i bilen mellan möten kan jag ge mina barn nu. Jag hoppas att vi i fortsättningen får behålla möjligheten till digitala möten vid behov, även efter pandemin.”

” Hans värld gick sönder”

Natalie Molenda, mamma till ett skolbarn med autism:

”När pandemin bröt ut uppfattade min son snabbt restriktionerna. Överallt såg han bilder med uppmaningen om att hålla två meters avstånd. Han tolkade informationen bokstavligt både i hem och skola. Han höll två meters avstånd till familjen och förstod inte varför klasskompisarna inte höll avstånd i skolmatsalen. Varför leker barnen så nära, undrade han. Han trodde att han skulle dö om han smittades.

Jag försöker såklart anpassa informationen om restriktionerna till hans nivå, men han är så lyhörd inför all nyhetsrapportering. Under våren drog skolan dessutom in särskilt stöd och hans resursperson blev tvungen att sluta.

Skolfrånvaron ökade drastiskt under våren när han gick i trean. Beslut om fortsatt stöd förhalades med hänvisning till corona, personalbrist och inställda möten. Hans värld gick sönder, tryggheten försvann. Han håller fortfarande avstånd hemma. Nu går han till skolan ibland, men livet är på paus. Ändå hoppas jag att något gott föds ur detta, trots lång väg tillbaka. Livet är skört.”

”Vi skapade nytt innehåll”

Eva Sahlberg, verksamhetschef, Erstagatans gruppbostad:

”Boendet startade mitt under pandemin, i april. Våra hyresgäster i åldern 22-32 år var vana vid att besöka sin dagliga verksamhet men fick under en period vara hemma då verksamheterna stängdes. Vi ökade bemanningen så att vi kunde ersätta deras arbetsrutin med utomhusaktiviteter. Hyresgästen som arbetar på hunddagis, besökte i stället alla hundrastgårdar i kvarteret. Vi undvek att åka kollektivt.

I stället utforskade vi närområdet och gick fina promenader, ibland med Pokémonspel som aktivitet. Vi fick tid att ta hand om boendets kolonilott. Här samlades våra hyresgäster tillsammans med grannarna i området. Det blev vår mötesplats, en gemenskap bildades under sommarkvällarna. Inflyttningsfest, anhörigträffar, danser och adventsfika ställdes in.

Trots att rutiner förändrades, upplever jag att vi fick tid att svetsa samman gruppen. Alla klarade omställningen väl, eftersom vi skapade
nytt innehåll. De långa hälsofrämjande promenaderna och kolonilotten som mötesplats kommer vi att behålla!”