Karin ”Kajsa” Edman 69 år, fick adhd-diagnos 2020 och är ambassadör för Äldrelyftet

Karin ”Kajsa” Edman 69 år fick adhd-diagnos när hon var i 60-årsåldern. Nu är hon ambassadör i projektet Äldrelyftet som drivs av organisationen Attention.

Hur var det att få diagnos så sent i livet?

– Min son diagnosticerades med adhd 2019 och han tjatade på mig att försöka få göra en utredning. Men jag tyckte att det var det löjligaste jag hört, trots att mycket i mitt liv varit frågetecken. Diagnosen gör att jag nu kan lägga många saker som gnagt och skavt i mig i rätt låda. Det har betytt och hjälpt mig mycket. För vad jag har kämpat, utan att förstå någonting.

– Först tyckte jag att det enbart var häftigt att få diagnos. Jag läste Anders Hansens bok Fördel ADHD, jag och min son hade superkrafter och där kunde jag relatera till mitt liv. Men till slut, efter cirka ett år, landade jag i diagnosen och tog den till mig, förstod vad det innebar, mycket tack vare att min son vägledde mig. Jag gick igenom olika faser: mycket sorg, ännu mer ilska, framför allt med tanke på mitt föräldraskap.

Hur har diagnosen påverkat din självbild?

– Jag har alltid setts som märklig, alltid varit extra allt. Nu vet jag varför. Jag behöver inte lägga hela skulden på mig själv. Jag har också fått en helt annan förståelse för min son som har svår adhd. Det är guld!

Vilket stöd behöver du?

– I det här skedet av livet behöver jag få älta, få förståelse för och sörja diagnosen och allt som kunde varit annorlunda. Jag har haft ett helvete på arbetsmarknaden, i vården och med relationer. I dag medicinerar jag och det har varit en välsignelse. Där har jag haft tur för det är svårt med medicinering

för kvinnor och speciellt för äldre - det finns ju nästan ingen forskning. Min son säger att jag har mycket bättre impulskontroll, förut blev jag bara frustrerad och galet ilsken.

Vad vill du att andra ska veta om din diagnos och om hur du fungerar?

– Jag är en människa med adhd, jag är inte adhd och alla med adhd är inte stöpta i samma form. Jag skäms inte utan berättar och informerar i stället.

– Kunskap och forskning är till stor del baserad på pojkar och väldigt lite finns om den kvinnliga adhd:n. Jag vill att vården ska se samsjukligheten, alltså

vilka kroppsliga tillstånd som är sammankopplade med adhd. Vuxna har bara diagnosticerats i cirka 20 år. Förhoppningsfullt blir de gamla och vet på ett annat sätt vad de behöver. Förhoppningsfullt får de hjälp med medicinering, så att inte hjärnan blir utbränd. Men ärligt talat har jag ingen aning om hur den framtida vården och äldreboenden ska klara det.

Vilket råd vill du ge till andra äldre som kanske har funderingar kring om de har en diagnos?

– Ge er inte! Även om diagnosen kommer senare i livet, är det betydelsefullt.

Ofta har man misslyckats på många olika områden och man förstår inte varför. Det är en mänsklig rättighet att få hjälp! Med en diagnos får man förståelse för och kan avdramatisera sin galenskap och saker som har hänt. Man behöver också få sörja, för det är en otrolig sorg i den här åldern att få vetskapen, när ett helt liv har gått. Men med rätt hjälp kan ålderdomen bli fantastisk.

Vad betyder det för dig att vara ambassadör i Äldrelyftet?

– Även om mitt liv varit en fantastisk berg-och-dalbana sörjer jag vad jag hade kunnat göra och bli. Just därför betyder Äldrelyftet och att få vara ambassadör så mycket. Det känns som en upprättelse. Jag är väldigt stolt över att jag och alla andra i projektet får tillfälle att berätta och informera om hur det är att åldras med adhd. Människor, framför allt i vården, blir väldigt tagna över det vi berättar och som sagt att vi överhuvudtaget finns. Adhd försvinner inte med åldern men den förändras. Vi äldre är idag en grupp som enligt statistiken inte finns. Men det gör vi - vi finns! Och vi, liksom alla andra, har ett människovärde och historier, väl värda att lyssna på.

 

Skribent: Helena Bjerkelius

Publicerad 2022-02-16