Att vara döv innebär mer än att inte höra. Det är också en kulturell och social identitet. Den som använder teckenspråk som sitt främsta kommunikationsmedel kallar sig ofta döv, oberoende av hur mycket man hör. Många döva ser sig som en del av en språklig minoritetsgrupp.
Teckenspråk
Teckenspråk är dövas gemensamma språk. Teckenspråket är ett visuellt språk med egen grammatik som är helt skilt från det talade språkets grammatik.
Teckenspråk används i direktkommunikation på samma sätt som hörande använder talspråk. I Sverige använder döva svenskt teckenspråk. Döva i andra länder använder sina nationella teckenspråk. Teckenspråket har funnits lika länge som det funnits döva och gruppen döva har utvecklat teckenspråket under alla år. Det finns minst 120 teckenspråk i världen. 1981 erkändes teckenspråk som dövas första språk i Sverige.
I Sverige finns det mellan 8 000 -10 000 barndomsdöva och cirka 30 000 döva och hörselskadade som kommunicerar med svenskt teckenspråk. Språket är en grundläggande rättighet för varje individ.
För att döva ska fungera i alla livssituationer krävs att samhället accepterar döva som teckenspråkiga samhällsmedborgare. Teckenspråk är av central betydelse för dövas gemenskap, självkänsla och kulturella identitet. Genom det gemensamma språket har döva skapat en identitet och en egen kultur.
Tvåspråkighet för döva
Eftersom döva personer i vårt samhälle omges av svenska språket, behöver döva också lära sig att läsa och skriva svenska. Det blir för döva ett inlärt främmande språk, precis som hörande som lär sig ett främmande språk. Döva behärskar sitt andra språk, svenskan, på olika nivåer. En stor skillnad för döva och hörande, är att döva inte hör hur orden uttalas. Svenskan blir ett läs- och skrivspråk.
Dövas kultur och identitet
Dövkultur stärker medvetenheten om den egna gruppen. Tillgången till dövkultur är viktig för många eftersom den kan utveckla och stärka den egna identiteten som döv.
Genom språket har döva gemensamma erfarenheter som är unika för dövgruppen. I likhet med andra språkliga och kulturella minoritetsgrupper har döva utvecklat ett rikt föreningsliv vid sidan av det hörande samhället. Delaktighet och gemenskap underlättas av teckenspråket som gemensamt språk. Hörande barn till döva föräldrar, och hörande syskon till döva barn får också del av dövkulturen.
Dövkultur innebär också teater, konst, poesi med mera på teckenspråk och på dövas villkor. Sport är också en stor och viktig del i dövkulturen. Genom den kulturella identiteten som döv, känner många en stark gemenskap med döva från andra länder.
Dövkultur innefattar också ett historiskt perspektiv där döva som grupp blivit diskriminerade av majoritetssamhället och betraktades som ”mindre vetande”. Det språkliga förtrycket innebar att döva förbjöds att använda teckenspråket. De skulle lära sig att kommunicera på hörandes villkor genom att avläsa munrörelser och lära sig att tala, så att hörande förstod dem.
Även om dövas livsvillkor väsentligt förbättrats på många områden är dagens samhälle fortfarande inte fullt tillgängligt för döva. En viktig och stor fråga för dövrörelsen är att öka tillgängligheten för teckenspråkiga personer i samhället. Sveriges Dövas Riksförbunds vision är att man som döv ska kunna leva ett teckenspråkigt liv i ett hörande samhälle.
Råd till dig när du träffar en person som är döv
När du träffar en döv person för första gången kan du tänka på ett par saker för att underlätta kontakten:
- Våga ta kontakt.
- Om du vill ha uppmärksamhet - gå fram och stryk lätt på armen eller axeln.
- Ögonkontakt är viktigt. Teckenspråk är ett visuellt språk, vilket gör att man måste ha ögonkontakt vid kommunikation.
- Använd mobilen eller papper och penna för kortare meddelanden när ni träffas.
- Vid längre samtal, meddelanden, föräldraträffar och liknande - boka teckenspråkstolk i god tid.
- Skicka sms för kort information och frågor.
