Fråga: Jag har en dotter i yngre tonåren som länge haft kontakt med BUP på grund av ångest och deppighet. Nu har hon också fått en autismdiagnos. Efter utredningen sa BUP att nu skulle habilitering och skola ge henne rätt stöd. Vi gick habiliteringens grundkurs för föräldrar och sedan kom vi till ett habiliteringscenter. Där sa de att de inte kunde hjälpa till med hennes psykiska ohälsa utan det var BUP:s uppdrag. Jag kontaktade BUP igen men de fortsatte hänvisa till habilitering och skola. Min dotter mår jättedåligt, hon går inte till skolan alls längre
och vill inte göra något av det hon brukade gilla förut. Varför bollas hon så här mellan BUP och habilitering? Vem kan hjälpa oss med hennes ångest och deppighet?
”Se till att ni får en fast vårdkontakt”
Svar: Det här är en vanlig och ganska knepig situation. Habiliteringens uppdrag är att ge stöd riktat mot funktionsnedsättningen medan BUP behandlar psykisk ohälsa på specialistnivå. Barn som har både och hänvisas inte sällan mellan verksamheterna, och så borde det inte vara.
Många barn och ungdomar med autism lider av psykisk ohälsa i olika grad. Bland dem som fått en autismdiagnos i tonåren har mer än hälften samtidigt en ångest- eller depressionsdiagnos.
Anpassningar kan hjälpa
Att leva med autism i en miljö som inte är anpassad efter ens funktionssätt innebär för de flesta en stor och långvarig stress, som lätt kan övergå i oro, ångest och nedstämdhet. Det gäller inte minst när man blir äldre och börjar jämföra sig mer med andra. Därför är det oerhört viktigt att både man själv och personer i omgivningen förstår hur man fungerar och vad man behöver för att må bra. Det handlar mycket om kunskap och acceptans men också om att omgivningen behöver lära sig att anpassa miljö, bemötande, kommunikation och pedagogik i vardagen. Det är sådant som habiliteringen och skolan kan hjälpa till med.
Ibland är det stödet tillräckligt för att man ska må mycket bättre, men om din dotter mår väldigt dåligt kan det vara svårt för henne att ta till sig och använda det stöd som habiliteringen och skolan erbjuder. Då kan hon behöva behandling för psykisk ohälsa på vårdcentralen eller BUP, före eller parallellt med insatserna från skola och habilitering.
Samordnade insatser
Ibland behövs också annat stöd från kommunen. Det är viktigt att insatserna blir samordnade och att hon får rätt stöd med rätt tajming. Ibland måste man börja med behandling av exempelvis svårare depression eller självskadebeteende innan man gör något annat. Det är alltid individens mående och behov som avgör vad som ska göras först.
- Givetvis är det svårt för en förälder att veta exakt vilken hjälp ens barn behöver, från vem och i vilken ordning. Det är vårdens uppgift att ge stöd utifrån det uppdrag som respektive vårdgivare har, att samordna sig och att stötta barnet och familjen i rätt riktning.
Dessvärre kan det vara svårt även för dem som jobbar i vården. Ibland gör olika vårdgivare olika bedömningar av vad problemet beror på och hur det ska åtgärdas. På vissa håll finns välfungerande rutiner för samarbete kring patienten men långt ifrån överallt.
Med det sagt vill jag ge dig några råd på vägen:
Några råd från habiliteringsläkaren
1. Be om hjälp av den verksamhet ni nu har kontakt med. Beskriv din dotters svårigheter så tydligt du kan, allra bäst är om hon själv kan vara med och berätta hur hon mår och vad hon upplever. Oftare än man tror vet barn och ungdomar själva vilket stöd de skulle behöva.
2. Om verksamheter fortsätter att hänvisa till varandra, be ändå om ett möte för bedömning, helst en såkallad vårdplanering. Omkommunen behöver vara med kallas det samordnad individuell plan, SIP.
Om Samordnad individuell plan, SIP på 1177.se
3. Se till att ni får en fast vårdkontakt som hjälper till att samordna insatserna kring din dotter. En fast vårdkontakt ersätter inte läkarkontakten hos den vårdgivare som remitterar till habiliteringen. Den läkarkontakten har din dotter alltid kvar.
4. Var beredd på att man som förälder kan behöva vara uthållig för att få ett samordnat och fungerande stöd till sitt barn. Samtidigt bör man vara ödmjuk inför professionella bedömningar och öppen för andra lösningar än de man själv ser. Att ens barn börjar må bra, få självförtroende och göra saker hen gillar igen, det är värt allt besvär.
