Selektiv mutism – ofrivillig tystnad

Omkring 0,7–0,8 procent av alla barn har selektiv mutism. Diagnosen innebär att man bara pratar i vissa trygga miljöer men är helt tyst i andra.

Oförmågan att prata är helt ofrivillig och går inte att styra med vilja. Ibland kan barnet kommunicera genom att nicka, använda gester eller skriva lappar.

Diagnosen är vanligare hos flerspråkiga barn och barn med autism, kognitiva svårigheter eller andra utvecklingsneurologiska tillstånd. Ofta börjar det i samband med en stressande händelse som en flytt eller byte av grupp i förskolan.

Selektiv mutism är en av flera diagnoser som räknas till ångestsyndrom. Ibland kan barnet ha symtom som stämmer in på mer än ett syndrom, såsom social ångest (tidigare social fobi), generaliserat ångestsyndrom (GAD), separationsångest, agorafobi (torg skräck), paniksyndrom eller specifika fobier.

Tillståndet kan gå över med tiden men ofta behövs behandling. Prognosen är bättre om insatserna ges tidigt. Behandlingen kan bestå av KBT, bland annat avslappningsövningar och social  färdighetsträning. För läkemedels behandling med SSRI-preparat finns mindre vetenskapligt stöd.

Skribent: Gunilla Eldh