När traditionell MI inte når fram

Annika Sonnenstein är leg. psykolog och leder personalutbildningar i Motiverande samtal, MI,  vid olika diagnoser, bland annat autism och adhd. I dag anlitas hon av flera utbildningsföretag och har tidigare arbetat inom psykiatrin, beroendevården och på Ersta diakonis vårdcentral för hemlösa.

Hennes erfarenhet är att många som träffar personer med Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, NPF, i sin yrkesutövning har provat på att tillämpa MI och upptäckt att traditionell MI inte riktigt når fram till den målgruppen. Ibland kan det som samtalsledaren uppfattar som motstånd i själva verket handla om brist på färdigheter som har med funktionsnedsättningen att göra.

– Det är viktigt att veta om det rör sig om motstånd eller färdighetsbrister
eftersom sättet att hantera dessa skiljer sig åt radikalt, säger hon.

– Vi säger att du och jag har setts ett antal gånger för att utforska hur
sättet du lever ditt liv på inverkar på din sviktande ekonomi. Vi kanske
har kommit överens om att du ska skriva ned varje dag under en vecka vilka utlägg du har. Du ska också höra efter med din hyresvärd om det finns en mindre lägenhet som du kan få byta till.

– Nästa gång vi ses sitter du i väntrummet och skriver frenetiskt ned
det du kommer ihåg av veckans utlägg. Du berättar också att du inte
har lyckats få tag på hyresvärden. Att du inte gjort de saker som du tog
på dig att göra skulle kunna vara ett uttryck för motstånd, alltså att du inte
längre tycker det är angeläget att följa planen. Du kanske har fått en slant av din farmor i födelsedagspresent och tycker att ekonomin är i balans just nu och nöjer dig med det.

– Om du är en person med NPF, skulle det i stället kunna vara så att
du glömt att du skulle anteckna dina utlägg eller tycker det är obehagligt
att ringa telefonsamtal till personer du inte känner väl och av de anledningarna inte gjort det vi kom överens om att du skulle göra.

– Man får helt enkelt vara extra noga med att inte automatiskt anta saker om den andres beteenden och avsikter, utan alltid bemöda sig att fråga vad det handlar om, säger Annika Sonnenstein.

– När det gäller att anpassa själva tekniken kan man till exempel se till att det finns ett instruktionsvärde inbakat i bekräftelsen av personen. Till en person utan NPF skulle jag kunna säga som bekräftelse, ”Du är punktlig du, Sören.” Till en person med NPF kanske jag snarare skulle säga, ”Det är bra att du kommer i
tid, Sören. Då hinner vi med allt som vi ska göra när vi ses.”