Funktionsnedsättning kan ge rubbad dygnsrytm

Sömnproblem är vanligt i alla befolkningsgrupper, särskilt i småbarnsfamiljer
och bland äldre. Att ha en funktionsnedsättning ökar också risken för  sömnstörningar. Ibland innebär funktionsnedsättningen i sig en rubbad dygnsrytm. Orsaken kan vara en hjärnskada eller synskada, eller en annorlunda organisation av hjärnan, som vidautism. Vid vissa medfödda syndrom är en
svår sömnstörning en del av symtombilden.

Bland barn med flerfunktionsnedsättning har omkring 80 procent olika typer av sömnstörningar. En hjärnskada som orsakar en flerfunktionsnedsättning kan innebära att sömnregleringen inte fungerar som den ska. Barnen
har också ofta svårt att lära sig rutiner som stöder en regelbunden dygnsrytm.

För vissa barn krävs en kombination av förbättrade sömnrutiner och medicinering, framför allt behandling med melatonin.

– Kunskap och stöd kan minska pressen på föräldrarna, och där har habiliteringen en viktig roll. Ibland kan familjen också behöva hjälp att komma till rätt instans i sjukvården, säger Viviann Nordin, överläkare vid Sachsska
barn- och ungdomssjukhuset i Stockholm.

För att upptäcka, utreda och behandla svåra sömnstörningar behövs multiprofessionell kompetens, betonar hon. 

– Kräv resurser och tid för samarbete mellan habilitering och specialistsjukvård. Det bör finnas en dialog kring barnets hälsa i samråd med familjen, säger Viviann Nordin.

Vid flerfunktionsnedsättning är det också vanligt med läkemedelsbehandling
och medicinska tillstånd som är sömnstörande, till exempel epilepsi,  förstoppning, sängvätning, sväljproblem, behov av föda nattetid, astma och allergier samt ångest och depression. Rörelsenedsättning innebär ofta spasticitet eller smärtor som gör att man har svårt att hitta en bekväm sovställning.

Sömnrelaterade andningsstörningar av olika typer förekommer också, liksom gastroesofageal reflux (GERD). Vissa hjälpmedel, som ortoser, kan också göra ont eller skapa obehag så att sömnen störs. Epilepsi kan påverka sömnen på olika sätt, till exempel att man ofta vaknar på natten eller har dålig sömnkvalitet. Ibland kan den även ge symtom som liknar parasomnier. Epilepsimedicin ger också ofta biverkningar som trötthet och insomni.

Sömnrubbningar hos personer med funktionsnedsättning kan också bero på brist på sömnhormonet melatonin. Hos blinda och synskadade beror det på att hormonet inte kan regleras av ljus och mörker. Personer med autism har ofta en lägre melatoninproduktion och får därför inte lika starka signaler att det är dags att lägga sig på kvällen.

– Sömnstörningar är vanligt hos barn med autism och det ökar  grundsvårigheterna och ger beteendeproblem som irritabilitet och utbrott, säger Viviann Nordin.

Överkänslighet för sinnesintryck, såsom ljud, ljus eller hur sängen känns, liksom svårigheter med tidsuppfattning kan bidra till sömnproblem vid autism och andra neuropsykiatriska tillstånd. Ibland kan ritualer och tvång ta så stor plats att det försenar insomnandet.

Vid adhd kan det ibland vara oro eller depression som stör sömnen. Det kan också bero på svårigheter att varva ner, eller behandling med centralstimulerande läkemedel som inte hunnit gå ur kroppen på kvällen. Svåra sömnstörningar hos ett barn påverkar hela familjen. Det kan leda till en ond cirkel där trötthet och irritation hos föräldrar gör det ännu svårare att skapa de rutiner som barnet behöver för att sova bättre. 

– Det kan vara särskilt negativt för barn med adhd och autism som har nedsatt förmåga att överblicka omvärlden eller svårigheter att reglera sin aktivitetsnivå, säger Viviann Nordin.