Intellektuell funktionsnedsättning – en utmaning för psykiatrin

I den heterogena gruppen vuxna med intellektuell funktionsnedsättning är psykiatriska symtom och sjukdomar vanliga. För psykiatrin innebär dessa personer ofta en särskild utmaning, inte sällan på grund av kunskapsbrist.

Det vill Svenska psykiatriska föreningen råda bot på genom att sprida kunskap och öka förståelsen och intresset för patientgruppen med nya riktlinjer för vården, Vuxna med intellektuell funktionsnedsättning i psykiatrin.

– Det är extra angeläget att beskriva vad intellektuell funktionsnedsättning är och förmedla vad det faktiskt innebär att leva med den. Många tror till exempel att det finns sjukvårdspersonal i gruppbostäder, att det är ungefär som att vara på en psykiatrisk avdelning, säger huvudförfattaren Lena Nylander, med. dr, överläkare och specialist i psykiatri.

Kognitiva nivå viktig

Lena Nylander hoppas att riktlinjerna ska bidra till ökad kunskap om hur vården kan anpassa bemötandet av patienter med intellektuell funktionsnedsättning. Även kunskapen om den enskilda patienten behöver bli bättre.

– Ofta finns inte personens utvecklingsstörning tydligt och klart beskriven. Man har ofta fått väldigt lite information om vilken kognitiv nivå personen befinner sig på. Det gör det extra svårt för vårdpersonalen.

Hjärnan mer sårbar 

En funktionsnedsättning som påverkar hjärnan gör också hjärnan mer sårbar för sjukdomar. Det är en förklaring till att psykisk ohälsa är vanligare hos personer med intellektuell funktionsnedsättning.

– Hos personer med Downs syndrom är depressioner och demenssjukdom vanligare än i befolkningen som helhet, och personer med 22Q11­delesion får betydligt oftare schizofreni, säger Lena Nylander.

Komplex symtombild 

Det finns också en överlappning mellan intellektuell funktionsnedsättning och andra neuropsykiatriska diagnoser, såsom autism. Autism ökar i sin tur risken för depression och självmord.

Ju mer komplex symtombilden är desto större krav på behandlare.
– Tvångssyndrom är ett exempel på en psykiatrisk diagnos som kan likna autistiska ritualer och även katatona fenomen. Där gäller det att försöka bena upp vad som är vad.

Koll på läkemedel

Ett vanligt problem i vården av framför allt multisjuka och kroniskt sjuka är att man inte tar bort läkemedel som inte gör någon nytta, eller till och med försämrar patientens tillstånd. För patienter med nedsatt kognitiv förmåga är det särskilt viktigt att omgivningen uppmärksammar detta, menar Lena Nylander.

– Varför får personen en viss medicin och vad är målsymtomen, det vill säga vad är det man förväntar sig ska påverkas positivt? Det bör omgivningen kunna kräva att få veta av den som skrivit ut medicinen. Då kan man ju också ha koll på om medicinen gör någon nytta eller ej.

Motverka överförskrivning

Ett uttalat syfte med riktlinjerna är att motverka överförskrivning av psykofarmaka, såsom bensodiazepiner, hypnotika och antipsykotiska läkemedel. När det gäller psykoterapi för personer med intellektuell funktionsnedsättning måste man också vara försiktig, påpekar Lena Nylander.

– Man måste ha koll på den kognitiva förmågan så att man inte överbelastar och stressar patienten med en psykoterapeutisk behandling som den inte klarar av.

Trots att psykiatriska symtom och sjukdomar är vanligare hos patienter med intellektuell funktionsnedsättning får inte alla av dem adekvat vård.

– När en person med intellektuell funktionsnedsättning börjar bete sig på ett sätt som skapar problem blir det lätt gissande och lekmannadiagnostik. De som ska diagnosticera och behandla psykisk sjukdom är psykiatrin och ingen annan, säger hon.

Patienter bollas runt  

Ett annat missförhållande som Lena Nylander vill uppmärksamma är att patienter med intellektuell funktionsnedsättning bollas runt i vården.

– Man remitterar patienten vidare så att det blir någon annans problem. Jag vill att man i stället ska remittera för samverkan.

I de nya riktlinjerna för psykiatrin ingår därför vad som behövs för att nätverksarbetet ska fungera, och hur resurser och ansvarsfördelning mellan kommun och region ser ut när det gäller habiliteringsinsatser.

Enkel handlingsplan

Riktlinjerna innehåller också formulär för dygnet­runt­registrering av beteende, sömn och stressnivå som kan fyllas i av anhöriga och personal.

– Anteckningarna är av stort värde för psykiatrisk diagnostik och behandling. De kan kombineras med verktyget Stresstermometer, som är ett stöd för att uppnå konsensus i personalgruppen när det gäller bland annat bedömning av beteende. Verktyget kan också användas för att skapa en enkel handlingsplan vid utmanande beteende.