"Habilitering ingen snabbfix"
Steget från avslutad neuropsykiatrisk utredning till habilitering är inte självklart för alla. – De som är svåra att nå är föräldrar som är i djup stress eller kris, säger Anna Backman, leg. psykolog och forskare vid FoUU-enheten, Habilitering & Hälsa.
“Vill ni ha stöd från habiliteringen?” Den frågan ställer Anna Backman till föräldrarna när deras barn får en autismdiagnos.
– Jag beskriver vad habiliteringen kan hjälpa till med och hur det går till. Jag brukar lyfta fram hur värdefullt det kan vara att få prata med folk som kan något om autism och att träffa andra föräldrar i samma situation, säger hon.
Anna Backman är leg. psykolog och gör neuropsykiatriska utredningar på Inside Team, en psykologmottagning som har vårdavtal med Region Stockholm. Hon arbetar också deltid vid FoUU-enheten, Habilitering & Hälsa, och är doktorand vid KIND, Karolinska institutet.
– Det är stärkande att få djupdyka i hur man ska hantera vardagen, att få den att funka bättre genom kunskap och praktiska åtgärder i hemmet. Ingen annan vårdgivare ger det stödet. Det är ett attraktivt erbjudande som de flesta föräldrar också uppskattar, säger hon.
Rekommenderar habiliteringen
Steget från det avslutande återgivningssamtalet efter utredningen till att få stöd och behandling från habiliteringen är ändå ingen självklarhet.
– Vissa psykologer har som standard att de skickar en remiss till Habilitering & Hälsa. Andra frågar om föräldrarna vill ha stöd från habiliteringen. För mig är det absolut en rekommendation men en del föräldrar tycker att de kan klara det själva. Man kanske inte har kommit dit att man accepterar att ens barn fungerar annorlunda.
– De som är svåra att nå är föräldrar som är i djup stress eller kris. De kanske själva har neuropsykiatriska diagnoser och psykiatriska tillstånd, som OCD, ångest och depression. Att då ha kontakt med ytterligare en vårdgivare orkar de inte.
– I den livssituationen kanske man inte upplever en kontakt med habiliteringen som en hjälp. Min erfarenhet är att det finns mer utrymme för habiliteringen när behovet av psykiatrisk vård lugnat ner sig och skolan gör det de ska. Habilitering är ju ingen snabbfix, säger Anna Backman.
Så går en utredning till
Vid misstanke om autism görs en neuropsykiatrisk utredning som kan vara mer eller mindre omfattande. Det beror bland annat på barnets ålder och varför den görs. Barn med stora svårigheter uppmärksammas ofta redan av BVC eller förskolepersonal.
Då blir en neuropsykiatrisk utredning ofta omfattande och kräver samarbete mellan barnneurologer, barnpsykologer, logopeder och sjukgymnaster.
– Vissa barn får diagnos redan i två-årsåldern. I de fallen har de flesta i barnets sociala nätverk uppfattat att det är något som är annorlunda. Barnet kanske inte ger svarsleenden, inte har så mycket ögonkontakt och den motoriska och språkliga utvecklingen kanske inte är i fas, säger Anna Backman.
Kan ta 1–6 månader att utreda ett barn
Många får vänta länge på att få en utredning men det kan även ta tid att få diagnos.
– En utredning kan utan svårighet bli klar inom en månad. Om den gäller ett barn som kräver en väldigt god relation för att säga något och man behöver bryta ner tillfällena i kortare sessioner, kan det ta 2–3 månader att bli klar med alla moment som ingår.
Före fem års ålder utreds barnet vid en barnneurologisk mottagning eller barnpsykiatrisk mottagning, från fem år är det alltid en barnpsykiatrisk mottagning som gör utredningen.
– Ibland görs även en separat utredning av logoped för att se om det finns en språkstörning. De flesta pojkar utreds i lågstadieåldern, medan flickor oftare utreds först i puberteten eller ännu senare. Omfattningen på utredningen blir generellt mindre ju äldre barnet är.
– I skolåldern brukar svårigheterna vara mera avgränsade till ett eller två områden men utredningen kan ändå dra ut på tiden. När psykologen måste inhämta information från skolan, hemmet och andra, kan den ta ett halvår, säger Anna Backman.
Gunilla Eldh