Sharon, 29 år, och Mattias, 35 år, har diagnosen lindrig intellektuell funktionsnedsättning (IF). Båda hade svårt att acceptera diagnosen, men idag vill de själva sprida information om IF för att hjälpa andra och krossa fördomar. Hör om deras väg till acceptans och hur de ser på funktionsnedsättningen idag.
Sharon
Sharon fick sin diagnos när hon var sex år, men det var först som tonåring hon förstod att hon hade IF. Hon undrade då varför hon var rastlös och okoncentrerad. Hon pratade med sin mamma och med skolkuratorn. Skolkuratorn berättade att hon hade lindrig utvecklingsstörning (som det hette då) och adhd. När Sharon fick höra det blev hon ledsen och kände sig ensam. Hon hakade upp sig på detta med störning. Det fick henne att känna sig ovärdig. Sharon tycker att det är jättebra att diagnosen nu heter intellektuell funktionsnedsättning i stället för utvecklingsstörning.
Mattias
Mattias fick diagnosen lindrig IF när han gick i grundskolan. Han gick i en anpassad skola, det vill säga särskola. Då tänkte han inte så mycket på det, men för åtta år sedan gjordes en ny utredning och då blev det jobbigt. Han ville inte kännas vid diagnosen och ignorerade det helt. Först flera år senare accepterade han sin diagnos. Det som hjälpte honom var att gå i en samtalsgrupp tillsammans med andra. Han gick på IF-grupper hos Habilitering & Hälsa i Region Stockholm. Där fick han information om IF och chans att prata med andra om diagnosen.
Känslan av ensamhet minskade av att träffa andra som också har lindrig IF. IF-grupperna var ett tryggt forum där det fanns utrymme att prata med andra som förstår en. Det var också där Mattias och Sharon lärde känna varandra.
Viktigt med information och kunskap
Både Mattias och Sharon gick i anpassad skola, så kallad särskola. De önskar att de fått lära sig mer om IF som barn och att skolan pratat mer om diagnosen. Inte bara i klassen utan även andra på skolan. Om alla haft mer kunskap om diagnosen hade det nog hjälpt dem att förstå och acceptera sig själva. Det hade också kunnat vara ett sätt att komma åt den mobbning både Sharon och Mattias fick utstå av andra elever.
Mattias märker av att han har IF på så sätt att han behöver repetera vissa saker flera gånger för att det ska fastna. Han kan inte heller läsa och förstå instruktionsböcker. I skolan hade han svårt för matte och engelska.
Sharon behöver också repetera flera gånger för att lära sig och få tydliga instruktioner för att hon ska förstå. Hon blir stressad i stora folkmassor. Sharon har även adhd men den diagnosen upplever hon att hon kunnat hantera bättre.
Mattias och Sharon har i dag accepterat sina diagnoser och pratar numera öppet om att de har IF. De tycker att det är viktigt att prata om och informera andra om vad lindrig IF är. Det kan vara ett sätt att göra det bättre för personer som lever med det. De vill också förmedla till andra som har IF att de inte är ensamma.
Vanligt med psykisk ohälsa
Många med IF lever med psykisk ohälsa. När Sharon mår dåligt brukar hon prata med sin mamma eller någon vän. Hon har också fått hjälp av kurator. Mattias har också psykisk ohälsa och får hjälp för sin depression. Varför många med IF lider av psykisk ohälsa tror de kan bero på att det är svårt att leva med något man inte har så mycket kunskap om. Många känner sig ensamma och annorlunda.
Mattias och Sharon återkommer till vikten av information och kunskap för att samhället ska bli bättre för barn och vuxna med IF. De som får diagnosen måste få lära sig vad den innebär. Andra runtomkring behöver också få kunskap för att förstår vad IF är. Genom kunskap kan samhället bli snällare och mer respektfullt mot de som har IF.
