Språkstörning och selektiv mutism i podden Funka olika

Selektiv mutism är en ofrivillig tystnad som drabbar ungefär 1 på 100. Det är något vanligare vid språkstörning och flerspråkighet, och det finns också samsjuklighet med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som autism.

Selektiv mutism innebär att man kan prata med vissa personer i vissa miljöer, men i andra miljöer kan man inte prata alls. Diagnosen är ångestrelaterad och brukar debutera vid 3-4 års ålder. Vid den åldern blir barnet mer självmedvetet, vilket kan väcka dömande och självkritik hos en. Man kan uppleva obehag  att prata exempelvis på förskolan och undviker då att göra det. En del kan vara icke-verbalt kommunikativa och kanske klara av att vara med i ett fotbollslag eller liknande. Man kanske kan gestikulera och peka, eller  viska med en kompis.

Det är något vanligare hos flickor med selektiv mutism. Det kan ha att göra med att problem med ångest främst drabbar flickor. Det är också en högre förväntan på att flickor ska vara verbalt kompetenta tidigt.

Kan misstas för blyghet

Selektiv mutism misstas ibland för blyghet. Man kan tro att det kommer gå över av sig självt, men det kan leda till negativa konsekvenser för barnet. Ju längre tid barnet drar sig undan och undviker att prata, desto mer förstärks problemet. 

Ebba Zettergrens äldsta dotter fick sin diagnos ganska sent just för att man misstänkte att hon bara var blyg. Hon hade i tidig ålder ett väl utvecklat språk och pratade mycket hemma. I samband med att Ebbas syster läste en kurs om selektiv mutism lyfte hon att det kanske handlade om det och de började utreda den möjligheten. Dottern var då i fyra-femårsåldern. Senare fick hon även diagnoserna autism och add.

Yngsta dottern fick diagnosen selektiv mutism i förskoleklass i samband med att hon bytte skola. Hon hade tidigare pratat med andra barn på förskolan och med grannar, men tystnade efter miljöombytet. I och med att äldsta dottern då hade diagnos uppmärksammade de problematiken ganska snabbt.

För den yngsta dottern är diagnosen tydligt ångestrelaterad. Hon har haft problem med bland annat panikattacker i skolan. För den äldsta dottern är det mer socialt relaterat. Hon sluter sig och har svårare att närma sig jämnåriga och att få kompisar, så där märks de autistiska dragen mer.

Ett lock i halsen

Gemensamt för båda döttrarna är att de är oroliga för vad andra ska tänka och tycka om dem. De är ängsliga för vad de säger och om de ger ljud ifrån sig. Enligt Catrin är det vanligt hos de som har selektiv mutism att man är självkritisk och inte vill dra någon uppmärksamhet till sig, vilket kan leda till utsatthet och ensamhet. Det blir svårt att be om hjälp exempelvis i skolan, meddela att man behöver gå på toaletten, påtala att något har hänt eller att man inte mår bra. 

Ebbas döttrar vill inget hellre än att prata och vara som alla andra. De vill kunna delta i aktiviteter och vara med på raster. Den yngsta dottern beskriver svårigheten som att det är ett lock i halsen, vilket Ebba beskriver i barnboken ”Jojo och locket i halsen”.  

Om ett barn har selektiv mutism blir det en påfrestning för hela familjen. Det blir en oro kring alla aktiviteter och att göra saker utanför hemmet. Har man mycket ångest kan det påverka andra områden, till exempel sömnen. Mycket fokus hamnar lätt på det barn som har selektiv mutism så det är viktigt att tänka på att även uppmärksamma eventuella syskon.

Ebba har känt en stress och oro över att barnen inte utvecklas i den takt som jämnåriga barn när det gäller det sociala, liksom i att bli självständiga. Men med mer kunskap om diagnosen är hon idag mer avslappnad och tänker att hon gör vad hon kan för barnen. Catrin betonar att acceptans är oerhört viktigt och att signalera för barnen att tillståndet som är nu inte behöver vara för alltid. Pressar man ett barn till att prata växer ofta problemet.

Barnet måste känna trygghet

För att få diagnosen selektiv mutism ska man ha varit tyst i minst en månad. Det ska finnas en stor skillnad i hur barnet pratar i vissa miljöer, men inte i andra. Man behöver också kunna utesluta om tystnaden handlar om en förändring för barnet. En förändring kan vara ett skolbyte eller liknande som kan gå över med tiden när barnet känner sig tryggt.

När man ger en insats är det viktigt att barnet känner sig tryggt så att det kan komma över den svåraste ångesten som gör att hen inte kan prata. Därefter kan man börja jobba med talet. De personer som finns runt barnet behöver ha kunskap om diagnosen och förståelse för vad som upprätthåller svårigheterna hos barnet. Man måste börja jobba med de personer som barnet känner sig trygg med. Det ska vara tydligt vad som förväntas av barnet och att det inte kan komma några plötsliga överraskningar, exempelvis att plötsligt få en fråga eller lyftas fram i en grupp.

I förskolan eller skolan kan man dela in barnet i mindre grupper. Kanske det är enklare att prata bara med en person i ett enskilt rum eller en hörna. Det är viktigt att barnet får vara med och känner att hen är någon att räkna med fast hen inte pratar.

Sliding in

En behandlingsmetod som används kallas sliding in.  Den går ut på att barnet stegvis, på ett strukturerat sätt får träna på att prata exempelvis i skolan. Då sitter till exempel en förälder tillsammans med barnet i klassrummet efter skoltid. Barnets pedagog sitter utanför med stängd dörr. Efter lite träning, när barnet känner sig redo, kan dörren öppnas så att barnet vet att pedagogen hör vad det säger. Efter hand kan pedagogen succesivt närma sig för att tillslut vara med i klassrummet. Processen går för vissa barn fort, medan andra kan behöva hålla på i flera år. Ebba jobbade enligt den här metoden i många år med äldsta dottern, som mest två gånger i veckan.

Ebbas döttrar har också fått medicin mot sin ångest, vilket varit en hjälp. Samtidigt betonar hon att medicin inte får ersätta träning utan bara ska vara ett stöd. Hon är hoppfull inför döttrarnas framtid och tror att allt jobb de lagt ner kommer att belöna sig. Båda döttrarna har en grundtrygghet, och i takt med att de blir äldre och mer mogna kan de i större utsträckning jobba mer med sig själva.

Fokusera på annat barnet gör – inte att hen inte pratar

De tär viktigt att ha roligt tillsammans och att uppmärksamma saker barnet gör, utan att fokusera för mycket på att barnet inte pratar. Om barnet säger något i en miljö hen vanligen inte pratar är det viktigt att inte göra en så stor sak av det. Börjar man jubla kan det bli en negativ uppmärksamhet så att barnet sluter sig mer framöver.

Istället för att ställa frågor som kräver svar kan man kommentera saker och ger utrymme för barnet att bidra själv i samtalet, om hen vill. Humor är bra att jobba med. Man kan till exempel medvetet säga något som är så pass fel och knasigt att barnet känner att hen måste korrigera.

Mer information

Tala om tystnad
Seletiv mutism, Specialpedagogiska skolmyndigheten
Jojo och locket i halsen, med fler böcker om selektiv mutism

Åsa Mogren, logoped vid Mun-H-Center i Göteborg, förklarar att tal och språk är komplexa system. Det är många delar som behöver fungera och samspela ihop. Talet är det vi hör, uttalet, och språket handlar om kognitiv och lingvistisk förståelse. För att tala behöver man kunna bilda begripliga språkljud, men ett förståeligt tal kräver också kunskap om ord och grammatik. Språklig förmåga kräver också kunskap om kommunikation och att förstå talat språk själv.

Hur en språkstörning yttrar sig är individuellt, men den vanligaste ställda diagnosen är generell språkstörning. Generell språkstörning innebär att man har svårigheter  med både språkförståelse och uttrycksförmåga.

En vanlig diagnos

Språkstörning brukar uppmärksammas när barnet är 2,5-3 år. I den åldern följer BVC upp barnets tal och språk och avviker det får man remiss till logoped. Det är en första insats som ibland kan leda till andra utredningar.

Språkstörning är den vanligaste utvecklingsneurologiska diagnosen. Den förekommer isolerat eller samtidigt som andra diagnoser såsom autism, adhd eller intellektuell funktionsnedsättning. Språkstörning är tre gånger så vanlig hos pojkar.

Stamning är en talflytsstörning och har inte med språkstörning att göra. Dyslexi räknas inte heller som språkstörning men det är vanligt att ha svårt med läs- och skrivutvecklingen när man har språkstörning.

Hur kan språkstörning visa sig?

Sofia Erikssons dotter Amanda är idag 10 år. För ett år sedan fick hon diagnosen intellektuell funktionsnedsättning (IF). Diagnosen språkstörning fick hon  senare men ända sedan hon var liten har hon haft svårigheter med språket. När Amanda var i 2-3 årsåldern, när de flesta barn börjar prata, visade hon inget intresse för det och det kom få ord. De fick remiss till logoped som inte ledde till något. Familjen nöjde sig med det eftersom de ändå kunde kommunicera med Amanda. I lågstadiet lärde sig Amanda även att läsa och skriva. Trots att hon hade språksvårigheter var skolan och föräldrarna nöjda med utvecklingen. Men nu när Amanda är äldre känner Sofia att hon behöver hjälp och verktyg för att hantera dotterns språksvårigheter.

Jennie Sjöbloms son Felix är 11 år. Han fick diagnosen språkstörning i femårsåldern, efter att han fått autismdiagnos. Föräldrarna märkte tidigt att det var något med språket, vilket ledde till att han utreddes för autism. När Felix var två år sa han sitt första ord och efter det kom det lite fler ord, men sen stannade det upp och gick tillbaka. Till en början använde de bildstöd och tecken som stöd för att kommunicera med honom. I fyraårsåldern, i takt med att han började tala mer själv, gick de mer över till att använda verbalt språk med Felix, med stöd av bilder.

Sätt in insatser tidigt

Ett barn som får diagnosen språkstörning behöver stimulans och stöd i vardagen för att stärka språk- och kommunikationsutvecklingen. I förskolan är det bra om det finns en specialpedagog eller logoped som kan handleda personalen. För föräldrar finns bland annat kurser i alternativ kommunikation med tecken och bilder som stöd.

Det är viktigt att underlätta och kompensera så mycket som möjlig för barnet. Då får barnet möjlighet att uttrycka sig på sitt sätt och trötthet och frustration kan minska.

Åsa Mogren tar upp två begrepp som man brukar lära ut. Att ”uggla” och att ”räva”. Räva innebär att man med list lockar till mer kommunikation och samspel genom att utgå ifrån det personen tycker är spännande. Uggla innebär att man har tålamod och är lyssnar in barnet - väntar in, tolkar och bekräftar barnet.

Jennys son har haft en dedikerad resurs sedan han var tre år. Förskolan jobbade bland annat med bildstöd i hela gruppen för att stötta honom. Sofias dotter fick i fyra-femårsåldern en pedagog som hade mer uttalat ansvar för henne.

Hur samverkar diagnoserna?

Sofia kan se hur IF-diagnosen påverkar dotterns förmåga att tänka och förstå abstrakta sammanhang. Hon har generellt en långsammare utveckling. Att Amanda är social och nyfiken underlättar hennes möjlighet att interagera med andra. Hon är bra på att styra vad hon vill prata om och kan avleda andra om det blir för komplicerat. Men när den språkliga förmågan ställer för höga krav förstår hon inte.

I Felix fall har autismdiagnosen tidigare varit utgångsläget för de insatser han fått. När han var yngre låg fokus på att få honom att vilja kommunicera och förstå nyttan med det.  Nu kan Felix själv ta initiativ till att berätta saker, de behöver inte locka fram det som tidigare. Samtidigt blir omgivningen och språket mer komplext ju äldre han blir, vilket påverkar hans förmåga att förstå.

Både Sofia och Jenny tycker att det är viktigast att deras barn kan uttrycka och förmedla hur de mår och vad de vill. Resten handlar mer om finlir.

Viktigt att barnet känner lust

Felix går idag anpassad skolgång ”omvänt integrerat” och får de anpassningar han behöver. Individuella genomgångar, konkretiseringar och möjlighet att repetera mer. Omvänt integrerat innebär att han går i anpassad skola, det som tidigare hette särskola, men att han läser enligt ordinarie grundskoleplan.

Sofias dotter Amanda har gått en termin i anpassad skola och familjen kämpar med att hon ska få mer stöd när det gäller den språkliga utvecklingen.

Att barnet känner lust att lära sig är viktigt för framgång i skolan. Åsa tipsar om att tidigt börja jobba med ordförrådet och att stötta med läs- och skrivinlärning. Detta för att undvika att inte skolan blir för svår och upplevs som hopplös att klara av för barnet.

Som förälder är det bra att ta hjälp av någon engagerad professionell och att våga lita på sin egen intuition. Åsa tycker det är viktigt att avlasta föräldrar från dåligt samvete och att bekräfta dem för det de gör. Alla har begränsat med tid och resurser och man behöver sortera i vad som är viktigast för att det ska bli så bra som möjligt för barnet. Det går inte att göra allt.