Brott och utsatthet i podden Funka olika

Det förs ingen statistik på om brottsoffret har en funktionsnedsättning, men enligt Monica Ekström visar forskning att den här gruppen löper större risk att utsättas för brott. Funktionsnedsättningen i sig kan göra en person mer sårbar. Man kan ha svårt att försvara sig fysiskt, eller så förstår man kanske inte att man är utsatt för brott, vilket andra kan utnyttja.

Brotten följer de brott som finns i samhället i stort, exempelvis sexualbrott, bedrägeri, rån och misshandel. Skillnaden är att de kan bli grövre när det gäller personer som är i beroendeställning och inte har samma förmåga att försvara sig. En person som har svårt att förstå vad som är rätt och fel kan också utnyttjas för att utföra brott och blir då i den bemärkelsen både brottsoffer och förövare. Brotten kan ske i hemmet, på boenden, i färdtjänst eller av gode män.

Alla brott ska anmälas

Alla har skyldighet att anmäla om ett brott upptäckts. Som boendepersonal eller annan närstående är det viktigt att fråga om man misstänker att något hänt. Tecken på det, utöver fysiska skador, kan vara ett plötsligt förändrat beteende, att personen drar sig undan eller blir mer tystlåten. Även om personen inte själv förstår att hen varit utsatt ska man polisanmäla, tycker Monica Ekström.

Vad händer när ett brott har anmälts?

Anna Hellron Wikström är advokat med stor erfarenhet av att företräda både barn och vuxna med funktionsnedsättning. Hon företräder alla typer av brott, såsom våldsbrott, rån, sexualbrott och brott i nära relationer.

Det första som händer när ett brott har anmälts är att hen som blivit utsatt för brottet förhörs. Som brottsoffer har man innan det förhöret rätt att ta hjälp av ett målsägandebiträde, något Anna Hellron Wikström starkt rekommenderar. Målsägandebiträdet har god kunskap om och är med i alla delar i rättsprocessen, exempelvis under polisförhör, vid läkarundersökningar om det är aktuellt, och under rättegången. Den som är misstänkt för brott har i sin tur en försvarare.

Bättre stöd om man vet om funktionsnedsättning

Anna Hellron Wikström börjar med att träffa personen hon ska företräda för att informera om hur processen går till och för att ta reda på hur hon på bästa sätt kan hjälpa till. Om personen har särskilda behov underlättar det om hon får reda på det. I de fall brottsoffret är ett barn får hon ofta reda på det genom skolan, eller genom andra personer kring barnet. När det gäller vuxna är det svårare. Ibland märks det och ibland berättar de själva om eventuella stödbehov, men det går inte att fråga om personen har någon diagnos.

Det ställer mycket höga krav på en person att i detalj och i kronologisk ordning kunna beskriva vad som hänt. Särskilt om det inte finns några andra bevis än personens egna berättelse. Om en person har kognitiva eller kommunikativa svårigheter är det därför viktigt att känna till det för att kunna ge så bra förutsättningar som möjligt. Exempel på det kan vara att hålla kortare förhör, ha fler pauser eller att vara på en annan plats än hos polisen. Ett målsägandebiträdes roll är att våga vara obekväm och att ställa krav för att ge så bra förutsättningar som möjligt för brottsoffret. 

Kunskapen behöver öka

Kunskap om funktionsnedsättningar behöver öka i hela rättsväsendet för att personer med särskilda behov ska få ett bra stöd. Brottsofferjouren tycker att brott mot personer med funktionsnedsättning borde klassas som hatbrott. Genom att föra statistik skulle brott mot den här gruppen uppmärksammas.

Studier visar att färre brott där personer med funktionsnedsättning är inblandade leder till åtal. Men även om anmälan inte leder till att någon döms är det viktigt att anmäla.

Brottsofferjouren ger stöd

Den som utsatts för brott kan få hjälp av en brottsofferjour. Utöver ett medmänskligt stöd får du stöd genom hela rättsprocessen och hjälp med att söka brottskadeersättning om det är aktuellt. 

Brottsofferjourer finns i hela landet och har telefonnummer 116006. 
Brottsofferjouren.se

Anna har tre barn, det är hennes äldsta dotter som har funktionsnedsättning. Hon är  15 år och har diagnoserna Intellektuell funktionsnedsättning, adhd och autistiska dag. Dottern har svårt med sömnen, hon blir lätt arg, slåss och skriker och kan inte vara själv, utan behöver sällskap hela tiden. Hon ger också konstant ljud ifrån sig, alltifrån höga skrik till prat och andra läten. Hela familjen påverkas både fysiskt och psykiskt. För Annas del har det bland annat lätt till att hon fått migrän, ångest och tinnitus. Hon har varit sjukskriven i perioder på grund av utmattning.

I grunden skulle Anna beskriva sig som en engagerad förälder. Hon har alltid velat ha barn, och även varit beredd på att få barn med funktionsnedsättning. Hon har gillat att jobba med olika insatser för dottern och folk runtomkring säger ofta att hon har ett ovanligt bra tålamod. Något hon själv inte längre känner igen sig i.

Utmaning utöver det vanliga

Begreppet utmanat föräldraskap brukar användas för att beskriva en utmaning som förekommer i familjer till barn med särskilda behov. Tiina förklarar att de här föräldrarna mötet nya utmanande saker nästan dagligen och saknar vägledning för hur de ska agera. Barnet behöver kanske hjälp med allt, samtidigt som föräldern behöver samordna många kontakter kring barnet och ta hand om vardagliga sysslor och eventuella övriga syskon. Det leder på sikt till att man blir utmattad och det uppstår lätt konflikter inom familjen. Tröttheten kan då leda till att man tappar sin föräldraskapsförmåga. Många föräldrar drabbas av minnesförlust, ångest och blir deprimerade. Det blir svårt att hantera stress, man blir lätt arg och kan inte på samma sätt behärska sig.

I Annas fall är ljuden den största triggern. Om dottern kommer hem och ger ifrån sig ett av sina höga skrik drabbas hon av hjärtklappning och rasar ihop på golvet. Det har blivit värre med åren. Hela familjen använder hörselkåpor, men de dämpar inte alla ljud. När det blir för mycket önskar hon att hon kunde gå undan för att samla kraft, men det går inte. Dottern kan stå och slå henne, eller kasta saker mot sina syskon, så att Anna måste skydda dem. Till slut brister det.

Med åren har hon blivit mer lågaffektiv i sitt bemötande mot dottern, något hon tror har att göra med mer utmattad nu. Hon orkar helt enkelt reagera på samma sätt längre. Det har hänt att hon slagit dottern för att få tyst på henne, eller för att skydda sig själv eller syskonen, något hon skäms mycket för. Hon vet att det är fel och har själv gjort en orosanmälan för att hon är orolig för vad som ska hända hemma hos dem.

Idag har de kortis och ledsagare ett par timmar i månaden, men det räcker inte. När dottern är borta är det mycket att ta igen hemma, och så vill hon ge tid för syskonen. Men är hon borta en helg finns det i alla fall tid för sömn. Samtidigt är det då hon har tid att tänka på, och sörja situationen med dottern, och hon känner skuld över att familjen för en gångs skull kan ha en mysig stund tillsammans.

Sök allt stöd som går att söka

Tiinas råd till Anna och övriga föräldrar som lever i den här situationen är att söka stöd hos alla man kan söka stöd hos, exempelvis socialtjänsten och habiliteringen. Hon tycker också det är viktigt att lägga känslor av skam och skuld åt sidan, om det är möjligt. Det är onödiga känslor att ta på sig utifrån en redan pressad situation. I vardagen kan man försöka få återhämtning om så bara någon minut när man är på toaletten eller innan man kliver ut ur bilen på väg hem. Det är också bra att öva på kritiska situationer när det är lugnt, för att lättare kunna agera som man vill i stundens hetta.

I Annas fall finns inga lugna stunder när dottern är hemma. Anna kan inte ens gå på toaletten själv. De har under åren gjort upp planer och förberett sig för hur de ska reagera i olika stunder, men när dottern väl kommer hem och skriker faller allt. Den trötthet som kommer över henne då beskriver hon som övermäktig både fysiskt och mentalt.

Syskonen får också ta mycket av dotterns utbrott och Anna beskriver dem som väldigt tålmodiga. Hon skyddar dem så gott det går, och drar undan dottern när hon ger sig på dem, men det går inte att skydda dem från allt. Ibland exploderar något av syskonen tillbaka och ibland låter hon dem göra det utan ingripa för att ge dem lite upprättelse. Samtidigt pratar de mycket om våld hemma och att det är fel. Barnen uppmuntras också att prata med andra om situationer som uppstått. Hon är förvånad över att inte flera har reagerat. Hon känner exempelvis till minst ett tillfälle då skolan fått reda på att dottern utsatts för våld hemma. Då kontaktade Anna själv skolan, men hon vet inte om de sen gjorde någon orosanmälan.

Vid misstanke om våld ska man orosanmäla

Enligt Tiina har all personal skyldighet att rapportera om våld förekommit i familjen och man ska göra en orosanmälan hos socialtjänsten. Hon tror dock att många är rädda för att göra det, både för att det är känsligt och för att det vara svårt att läsa av tecken och signaler hos barn med funktionsnedsättning. Man kanske inte heller vågar fråga barnet även vid misstanke om våld, något Tiina tycker är olyckligt. De barn som varit utsatta vet ju om vad de varit med om och mår ofta bättre av att få prata om det. Det ska mycket till innan en förälder förlorar sitt barn. Förhoppningsvis kan en orosanmälan däremot leda till att familjen får mer stöd.

Både Tiina och Anna tycker att det finns en högre tolerans för våld inom familjer till barn med funktionsnedsättning. Det gäller inte bara våld hemma utan våld mellan barn som har diagnos. Att prata om våld är väldigt känsligt, särskilt om man som förälder har slagit sitt barn. Samtidigt känner Anna att det ofta är underförstått att det sker i den här typen av familjer. Hon önskar att man pratade mer om det och att fler vågade fråga. Men då är det också viktigt att hen som frågar kan ta emot det som berättas och kan erbjuda någon form av stöd.

Ett stöd Tiina tror kan vara till hjälp är gå en psykoedukativ grupp tillsammans med andra föräldrar, exempelvis Navigator ACT som erbjuds inom Habilitering & Hälsa i Stockholm. Den vänder sig till föräldrar som upplever stor stress, ångest och nedstämdhet. Under utbildningen ges utrymme att öva på färdigheter som kan uppstå i kritiska situationer. Hon rekommenderar också samtalsmottagningen på Habiliteringens Anhörigcenter och en behandling som heter GIP, som vänder sig till familjer där det förekommit våld, som involverar både föräldrar och barn.

Våga prata om våldet

Det bästa stödet för Anna har genom åren varit andra föräldrar i liknande situation. Hon önskar att man började prata mer om att det finns en ökad risk för våld i familjer till barn med funktionsnedsättning. För att kunna hjälpa de här föräldrarna och barnen måste man sätta ord på det. Hur ska man annars komma åt problemet?