Pappor och papparollen i fokus i podden Funka olika

Gäster i programmet är Malin Ekman Aldén, generaldirektör för Myndigheten för delaktighet och Elina Renhorn, kurator, som gjort en studie kring hur aktiva kvinnor respektive män är i att söka stöd via en nationell telefonlinje för föräldrar till barn med adhd. Studien är baserad på 1 350 samtal och av de som ringde in var 83 procent kvinnor.

Föräldrar till barn med funktionsnedsättning, framför allt mammor, har generellt sett sämre ekonomi och hälsa. Man behöver ofta lägga mycket tid på barnet och hantera många kontakter kring barnet, vilket gör att det är svårt att också hinna med ett arbete. Det påverkar ekonomin och skapar en stress som kan leda till ohälsa. Funktionsnedsättningen kan i sig också medföra merkostnader, för till exempel hjälpmedel.

Att mammor drabbas hårdare beror på att hemarbetet och ansvaret för barnen fortfarande inte är jämt fördelat i heteronormativa relationer. Löneskillnader mellan kvinnor och män har också betydelse. I takt med att de jämnas ut kan det förhoppningsvis bidra till att rollfördelningen blir mer jämställd.

Hur pappor till barn med funktionsnedsättning påverkas vet man inte så mycket om. Det har varit mest fokus på mammorna, men att papporna är viktiga och behövs vet man. Att vara två som kan dela på ansvaret kan vara särskilt viktigt i familjer som har barn med funktionsnedsättning.

Att ha ett barn med stora behov påverkar familjen och relationen mycket. Som par kan det vara svårt att hinna med den egna relationen. Allmänna barnhuset har gjort ett arbete kring vårdnadstvister. Där har man sett indikationer på att funktionsnedsättning hos något av barnen, eller hos någon av föräldrarna, gör det ännu svårare att få relationen att fungera.

Vad behöver förändras? 

Det är viktigt att föräldrarna får stöd och hjälp med att bygga självförtroende som förälder tillsammans med sitt barn. Mycket stöd kretsar kring barnet, men det är viktigt att även fånga upp föräldrarna.

Ansvaret för att hålla i alla kontakter kring barnet borde inte heller ligga på föräldrarna. Föräldrar till barn med funktionsnedsättning har en orimlig samordningsroll. Myndigheterna som berörs måste bli bättre på att samordna sig.

Habiliteringen och övriga omsorgsverksamheten kan utveckla vården så att den passar fler och bli bättre på att tilltala papporna. Den är i dag kvinnodominerad och det kan upplevas som att det framför allt är kvinnor som tilltalas. Här kan man bli bättre på att nå hela familjen, även papporna.

Det kan även vara bra med riktat stöd till män som har barn med funktionsnedsättning. Både till pappor med diagnos och utan diagnos, exempelvis särskilda grupper för män.

Att få besked om att ens barn har en funktionsnedsättning var inte någon stor sorg varken för Conny eller Stefan. Conny kände tidigt på sig att det var något annorlunda med Lova. Stefans son Kristoffer är adopterad från forna Jugoslavien och de visste att han hade någon typ av fysisk funktionsnedsättning när han kom till dem som fyraåring. Övriga diagnoser har han fått efter hand.

Både Stefan och Conny hade viss erfarenhet av funktionsnedsättningar sedan tidigare. Conny genom att ha jobbat med barn och unga med autism och Stefan genom att han kört färdtjänst.

Vill bli en bättre pappa

På frågan om hur de beskriver sig som pappor svarar Stefan att han förändrats som förälder i och med Kristoffer. Han hade två äldre barn sedan tidigare och kunde vara ganska hård och sträng mot dem. Det var ett sätt som inte fungerade i förhållande till Kristoffer. I stället har han fått lära sig att backa och  vara mer tålmodig. Idag tycker han att det är en befrielse att vara sådan som förälder.

När Conny blev förälder började han fundera mycket på hur det var när han växte upp och hur hans egen pappa var. I sitt yrke som författare skrev han boken Nästan bra på livet, 2021 (Bazar Förlag) om sin roll som pappa och relationen till dottern Lova. Han tycker själv att han har en tendens att jobba för mycket och att hans fru tar ett stort ansvar för Lova. Han anstränger sig samtidigt för att vara bättre än sin egen pappa genom att vara mer deltagande och inte bara den ”roliga” som går ut och sparkar boll med barnen.

Stefan är skild sedan många år. Det resulterade automatiskt i att han behövde ta ett större ansvar som förälder. I samma veva engagerade han sig också i Riksförbundet för rörelsehindrade barn och unga (RBU).

Att pappor generellt inte tar ett lika stort ansvar för familjen tror Stefan och Conny  har att göra med normativa beteenden från uppväxten, liksom att många män saknar goda manliga förebilder. Något som förhoppningsvis är på väg att förändras. De tycker inte att det är positivt att ha olika roller i familjen. Det kan lätt bli så att man då lägger ansvaret på den andra och fastnar i vanor som kan vara svåra att förändra.

En annan aspekt av att vara pappa är att man ibland inte blir sedd och tilltalad om mamman är med. Conny ger ett exempel på det. När han och hans fru fick besked om Lovas funktionsnedsättning tittade inte den psykolog som berättade det för dem på Conny en enda gång, något som förvånade honom mycket. Stefan har varit med om liknande situationer. Samtidigt har de mestadels positiv erfarenhet av den hjälp och det bemötande de fått genom åren.  

Har blivit en bättre människa

Stefan har hållit i pappaträffar via RBU, något som betytt mycket för honom. Att ha ett sammanhang där man både har roligt och kan prata om svåra saker har varit ett stort psykologiskt stöd.

Conny har inte varit med i något liknande forum för pappor, men han har själv jobbat mycket med frågorna  i sitt skrivande. Det har varit en typ av terapi för honom. Han har också nära kompisar, vars barn också har autism, som han kunnat prata med.

Både Stefan och Conny tror att de blivit bättre människor på grund av att de har barn med funktionsnedsättning. De har behövt reflektera mer över sig själva och hur de är som föräldrar men har också blivit mer öppna för allas olikheter. De reflekterar nu också  i större utsträckning över hur världen ser ut.

Att vara förälder till ett barn med funktionsnedsättning har öppnat upp ett helt nytt umgänge för Stefan, och via RBU har han träffat många fina människor.

Conny har förvånats över att många är så rädda för att få ett barn som inte är ”perfekt”. Han säger att det första som händer när man får ett barn som är lite annorlunda är att folk runt omkring beklagar det. För egen del känner han inte så.

– Man vill ju inte laga barnet… då hade hon ju inte varit samma person.

Pappapub – ett tryggt och stärkande forum

Roger Bergström har varit med på det som kallas pappapub i över 20 år. Han fick information om att träffarna fanns i samband med att han var på ett familjeläger som anordnades av Autism- och Aspergerförbundet. Roger har två barn. Båda två har autism och grav intellektuell funktionsnedsättning. Idag är de i 40 årsåldern och bor på varsina boenden.

På pappapubarna träffas man och pratar, inte bara om autism utan om allt möjligt. Det är ett tillfälle att umgås med andra i liknande situation som en själv, och som förstår och lyssnar.

Träffarna har varit ett bra stöd genom livet. När Rogers barn var yngre tyckte han att det var stärkande att få en inblick i hur det var för familjer som hade äldre barn med liknande problematik. Man delar med sig av sina erfarenheter och ger varandra råd och tips när det gäller hjälpmedel, medicinering och samhällets stöd. 

Papporna från pappapuben har blivit ett kompisgäng och många umgås numera privat. Roger säger att de flesta pappor som kommit på en träff har fortsatt att komma.

Pubkvällar för pappor på Autism- och Aspergerförbundet, Stockholmsföreningen

Pappaträffar behövs

Tommy Hult kom i kontakt med träffar för pappor via RBU genom att hans ena son har flerfunktionsedsättning.

För Tommys del har träffarna varit oerhört viktiga. Inte minst sen han blev ensamstående förälder. Att träffa andra som förstår hur man har det är en trygghet. Det skapar gemenskap. Allt på pappaträffarna handlar inte om funktionsnedsättning och saker kring det. Det är också ett tillfälle att komma hemifrån, bort från vardagen, och bara ha roligt tillsammans.

Tommy tror att mammor generellt är bättre på att träffas och hålla kontakt med varandra. Som pappa kan man riskera att bli mer ensam. Därför är de här träffarna extra viktiga. Det är tillfälle att lära känna andra pappor och få kompisar. Tommy har haft stor hjälp av pappor i gruppen, som kunnat hjälpa med praktiska saker när livet kört ihop sig.

Tommy håller i dag själv i pappaträffar och uppmuntrar alla pappor att komma. Som medlem i RBU i Stockholm får man kallelse.

– Boka in och kom bara, säger Tommy.