Jag har en dotter i yngre tonåren som länge haft kontakt med BUP på grund av ångest och deppighet. Nu har hon också fått en autismdiagnos. Efter utredningen sa BUP att nu skulle habilitering och skola ge henne rätt stöd. Vi gick habiliteringens grundkurs för föräldrar och sedan kom vi till ett habiliteringscenter. Där sa de att de inte kunde hjälpa till med hennes psykiska ohälsa utan det var BUP:s uppdrag. Jag kontaktade BUP igen men de fortsatte hänvisa till habilitering och skola. Min dotter mår jättedåligt, hon går inte till skolan alls längre och vill inte göra något av det hon brukade gilla förut. Varför bollas hon så här mellan BUP och habilitering? Vem kan hjälpa oss med hennes ångest och deppighet?
- Kort om funktionsnedsättningar
- Material att ladda ner
- Podden Funka olika
- Frågetjänst och rådgivning
- Visningsmiljö med kommunikativt och kognitivt stöd
- Temasidor
- Habilitering & Hälsas webbplatser
- Bibliotek
- Frågor och svar
- Kunskap och stöd
- Frågor och svar
- Befintlig sida: Vem kan hjälpa vid ångest och deppighet
Vem kan hjälpa min tonåring som har autism och ångest?
Fråga
"Jag har en dotter i yngre tonåren som länge haft kontakt med BUP på grund av ångest och deppighet. Nu har hon också fått en autismdiagnos. Efter utredningen sa BUP att nu skulle habilitering och skola ge henne rätt stöd. Vi gick habiliteringens grundkurs för föräldrar och sedan kom vi till ett habiliteringscenter. Där sa de att de inte kunde hjälpa till med hennes psykiska ohälsa utan det var BUP:s uppdrag. Jag kontaktade BUP igen men de fortsatte hänvisa till habilitering och skola. Min dotter mår jättedåligt, hon går inte till skolan alls längre och vill inte göra något av det hon brukade gilla förut. Varför bollas hon så här mellan BUP och habilitering? Vem kan hjälpa oss med hennes ångest och deppighet?"
Svar
Annika Brar, habiliteringsläkare på Habilitering & Hälsa, ger råd.
Det här är en vanlig och ganska knepig situation. Habiliteringens uppdrag är att ge stöd riktat mot funktionsnedsättningen medan BUP behandlar psykisk ohälsa på specialistnivå. Barn som har både och hänvisas ofta mellan verksamheterna, och så borde det inte vara.
Många barn och ungdomar med autism lider av psykisk ohälsa i olika grad. Bland dem som fått en autismdiagnos i tonåren har mer än hälften samtidigt en ångest- eller depressionsdiagnos.
Att leva med autism i en miljö som inte är anpassad efter ens funktionssätt innebär för de flesta en stor och långvarig stress, som lätt kan övergå i oro, ångest och nedstämdhet. Det gäller inte minst när man blir äldre och börjar jämföra sig mer med andra. Därför är det oerhört viktigt att både man själv och personer i omgivningen förstår hur man fungerar och vad man behöver för att må bra. Det handlar mycket om kunskap och acceptans men också om att omgivningen behöver lära sig att anpassa miljö, bemötande, kommunikation och pedagogik i vardagen. Det är sådant som habiliteringen och skolan kan hjälpa till med.
Ibland är det stödet tillräckligt för att man ska må mycket bättre, men om din dotter mår väldigt dåligt kan det vara svårt för henne att ta till sig och använda det stöd som habiliteringen och skolan erbjuder. Då kan hon behöva behandling för psykisk ohälsa på vårdcentralen eller BUP, före eller parallellt med insatserna från skola och habilitering.
Ibland behövs också annat stöd från kommunen. Det är viktigt att insatserna blir samordnade och att hon får rätt stöd med rätt tajming. Ibland måste man börja med behandling av exempelvis svårare depression eller självskadebeteende innan man gör något annat. Det är alltid individens mående och behov som avgör vad som ska göras först.
Det är svårt för en förälder att veta exakt vilken hjälp ens barn behöver, från vem och i vilken ordning. Det är vårdens uppgift att ge stöd utifrån det uppdrag som respektive vårdgivare har, att samordna sig och att stötta barnet och familjen i rätt riktning.
Dessvärre kan det vara svårt även för dem som jobbar i vården. Ibland gör olika vårdgivare olika bedömningar av vad problemet beror på och hur det ska åtgärdas. På vissa håll finns välfungerande rutiner för samarbete kring patienten men långt ifrån överallt.
Råd på vägen
- Be om hjälp av den verksamhet ni nu har kontakt med. Beskriv din dotters svårigheter så tydligt du kan, allra bäst är om hon själv kan vara med och berätta hur hon mår och vad hon upplever. Oftare än man tror vet barn och ungdomar själva vilket stöd de skulle behöva.
- Om verksamheter fortsätter att hänvisa till varandra, be ändå om ett möte för bedömning, helst en så kallad vårdplanering. Om kommunen behöver vara med kallas det samordnad individuell plan, SIP.
- Se till att ni får en fast vårdkontakt som hjälper till att samordna insatserna kring din dotter. En fast vårdkontakt ersätter inte läkarkontakten hos den vårdgivare som remitterar till habiliteringen. Den läkarkontakten har din dotter alltid kvar.
- Var beredd på att man som förälder kan behöva vara uthållig för att få ett samordnat och fungerande stöd till sitt barn. Samtidigt bör man vara ödmjuk inför professionella bedömningar och öppen för andra lösningar än de man själv ser. Att ens barn börjar må bra, få självförtroende och göra saker hen gillar igen, det är värt allt besvär.
Vad är en fast vårdkontakt?
Enligt hälso- och sjukvårdsförordningen (2017:80) och patientlagen (2014:821) ska en fast vårdkontakt tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet, samordning och säkerhet.
En fast vårdkontakt ska utses för patienten om han eller hon begär det, eller om det är nödvändigt för att tillgodose hans eller hennes behov av trygghet, kontinuitet, samordning och säkerhet.
Vårdkontakten kan vara någon ur hälso- och sjukvårdspersonalen, till exempel en läkare, sjuksköterska, fysioterapeut, arbetsterapeut, kurator, psykolog, undersköterska eller mentalskötare.
Personen bör kunna bistå patienten i att samordna vårdens insatser, informera om vårdsituationen, förmedla kontakter och vara patientens kontaktperson.
En fast vårdkontakt kan utses i alla verksamheter som bedriver hälso- och sjukvård.