Inspiratörer som gör skillnad i podden Funka olika

Sammanfattning av programmet

Hanna Bertilsdotter Rosqvists forskning fokuserar på autism och adhd utifrån ett så kallat neurodiversitetsperspektiv för att förstå autism och adhd från ett annat perspektiv än det traditionella. Hon använder ett normkritiskt perspektiv, liknande det som används i queerteori, för att ifrågasätta de normer som definierar vad som är neurotypiskt, och vad som bryter mot det. Enkelt uttryckt handlar det om att studera de som bryter mot samhällets kognitiva normer eller förväntningar på hur man ska fungera.

Hanna identifierar sig själv som auDHD, en kombination av autism och adhd, och använder sin personliga erfarenhet i sin forskning. Hon menar att man måste förstå att man är en minoritet, en neurominoritet, i ett samhälle anpassat för majoriteten, ett neuromajoritetssamhälle. Detta för att förstå att de miljöer man befinner sig i är anpassade efter andras sätt att fungera, och att det inte betyder att det är en själv det är fel på.

För Hannas del har det varit viktigt att möta andra som också har auDHD för att förstå sig själv och att hitta sin identitet. Det kan vara i forum på Facebook till exempel. Genom andras liknande erfarenheter har hon fått en mer nyanserad bild och känner sig speglad på rätt sätt. Enskilda inspiratörer, som föreläsare eller bloggare, kan också vara viktiga för att normalisera vardagslivet och erbjuda en motberättelse mot den traditionella diagnosberättelsen.

Att befinna sig i autistiska sammanhang vidgar förståelsen och skapa nya begrepp som bättre beskriver den egenupplevda erfarenheten. Hon nämner som till exempel ordet "parallellvarande" vilket beskriver hur man njuter av att vara i samma rum som en annan person, och att man kan njuta av varandras närvaro utan krav på socialt samspel eller småprat.

Hon tycker att det är positivt med forskning som utgår ifrån forskare som själv lever med auDHD då det kan tvinga fram nya forskningsmetoder och teorier. Målet är att skapa en större förståelse som leder till ett samhälle som är mer vänligt mot olika sätt att fungera på.

Sammanfattning av programmet

Johanna Halvardsson är föreläsare, journalist, inspiratör och ordförande i Autism Värmland. Hennes liv har präglats av psykisk ohälsa och självskadebeteende. Under tonåren mådde Johanna väldigt dåligt, hon var djupt deprimerad och när hon var 14 år gjorde sitt första självmordsförsök. Hennes föräldrar hade nästan daglig kontakt med BUP mellan det att hon var 12 och 18 år.

Som 16 åring fick hon diagnosen Aspergers syndrom. Utöver det har hon felaktigt också haft flera andra psykiatriska diagnoser som schizofreni och emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS). Diagnoser som hon senare blivit av med. Men när hon fick autismdiagnosen blev det en vändning. Joanna konstaterar att hennes psykiska ohälsa är kopplad till autismens svårigheter, som utanförskap och svårigheter med sociala kontakter.  Diagnosen gav en förståelse för varför hon fungerade som hon gjorde och hon kunde få den hjälp hon behövde för att klara skolan. Långsamt kunde hon börja bygga upp sig själv igen.

Att ha levt så länge med psykisk ohälsa har påverkat hennes självbild och självförtroende negativt. Största delen av hennes liv har det varit fokus på hennes svårigheter och vad som inte fungerar, så det har tagit tid att bli den hon är idag. Att må så dåligt som ung blir lätt en identitet och den tar tid att förändra.

Idag mår Joanna mycket bättre, hon är utskriven från psykiatrin och använder sitt liv för att inspirera andra. Hon vill visa att en diagnos inte behöver vara ett hinder utan kan vara en styrka, om man bara får rätt stöd och hjälp.

Hon har hittat strategier för att hantera jobbiga känslor, bland annat fysisk aktivitet som hon har på recept, och vill förmedla att självskadebeteende aldrig hjälper i längden. Det leder bara till mer ångest efteråt.

Hon önskar att hon själv haft någon förebild när hon var yngre och därför tycker hon det är så viktigt att själv vara det. 

Hon betonar vikten av att prata öppet om diagnoser och psykisk ohälsa för att bidra till att samhället öppnas upp och blir mindre fyrkantigt. Hennes budskap är att livet kommer bli bra igen om du bara själv vill det. Ingenting är omöjligt, bara olika svårt.

Sammanfattning av programmet

När Marvin Semakala var i 20 årsålder startade han en bowlingförening för unga med intellektuell funktionsnedsättning (IF). Anledningen var att det inte fanns några direkta fritidsaktiviteter för unga vuxna med IF vilket ledde till att många blev "hemmasittande". Att det blev just bowling beror på att det är en social aktivitet som passar många, och den utrustning som krävs finns på plats. Från början var det sju deltagare, nu är det över 80 medlemmar.

Marvin som själv gått anpassad skola anordnade även på den tiden aktiviteter för sina klasskompisar. Bland annat ordnade han pingisturneringar och tog med dem ut på café och annat. Vissa av klasskompisarna hade aldrig tidigare varit ute på det sättet tidigare och fick genom det bättre självförtroende. För egen del har han alltid varit van vid och känt sig trygg i ”båda världarna”. När han gick i grundskolan läste han vissa ämnen i allmän klass och vissa ämnen i anpassad klass.

Idag jobbar han som kompisstödjare på ett anpassat gymnasium. Där organiserar han aktiviteter på rasterna och stöttar elever socialt. Om han ser någon som sitter ensam går han dit och pratar med personen. I programmet berättar han varför han tycker det är så viktigt att stötta unga med IF socialt.

Mer information om Stockholm Västra IFFF, finns även på Parame och Fritidsnätet.

Sammanfattning av programmet

Jessica Stigsdotter Axberg, känd som Mrs. Hyper, är illustratör, barnboksförfattare och föreläsare som sprider kunskap om adhd. Jessica fick själv diagnosen när hon var 53 år.

Första gången hon utreddes var i samband med att hennes äldsta dotter fick adhd-diagnos. Redan då uppfyllde Jessica alla kriterier för adhd men eftersom hon ansågs ha för många strategier nekades hon diagnos vid det tillfället. Psykologen som utredde henne ansåg inte att adhd:n var en funktionsnedsättning för henne. När hon över tio år senare kraschade på grund av att hon inte längre orkade upprätthålla sina strategier, bad hon om en ”second opinion” och fick diagnosen bekräftad. Det blev en vändpunkt för henne. Äntligen kunde hon landa i sig själv och acceptera den hon var.  Samtidigt var det en sorg att förstå att hon kämpat så länge med att försöka klara av saker som för andra var helt självklara.

Att det dröjde så länge innan hon fick diagnos tror hon beror på att flickor och kvinnor generellt är bättre på att maskera och härma socialt beteende. Men det tar enormt mycket energi.

Som barn var Jessica rastlös och hade svårt att sitta still. Hon passade inte in i bilden av hur en typisk flicka skulle vara och kände sig inte accepterad av lärare. I mellanstadiet skapade hon en bild av sig själv för att leva upp till omgivningens förväntningar. Hon klädde sig, och agerade mer som andra tjejer, på bekostnad av att hon slutade vara sig själv. Det fick henne att må väldigt dåligt och efter att nästan ha lyckats ta sitt liv vid 20 års ålder insåg hon att hon behövde ta tag i livet och sig själv igen. Hon kom hon in på Bergs reklamskola och kunde börja jobba med att illustrera och skapa. Vilket hon gör än i dag vid sidan av att föreläsa.

Jessica började föreläsa om adhd redan innan hon själv fick diagnosen i syfte att skapa en bättre framtid för sina barn. En viktig del är att möta fördomar som ”att det bara är att skärpa sig”, men för de här barnen handlar det inte om att skärpa sig. Det är inte en ovilja att inte klara av vissa saker, utan oförmåga.

Hon upplever att det finns ett stort intresse för kunskap om neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (npf) i arbetslivet, vilket är väldigt positivt. En ny generation av ungdomar är medvetna om sina diagnoser och ställer krav på anpassningar. Det gäller för arbetsgivare att vara flexibla, nyfikna och vänliga. Det är också bättre att ha en öppen och ärlig dialog eftersom det kan vara svårt för personer med npf att förstå subtila budskap. Och om något inte fungerar, är det bättre att försöka lösa det tillsammans med personen i stället för att komma på en egen lösning.

Angående bilden av adhd som en superkraft, menar Jessica att det kan vara ett viktigt verktyg för vissa som kämpar att vända det tunga till något positivt. Men för de som kämpar med vardagen kan termen kännas som ett slag i ansiktet. Att ha adhd är en funktionsnedsättning och vägen till hjälp är att få en diagnos.