Ensamhet i podden Funka olika

Ensamhet kan beskrivas som en negativ känsla som infinner sig när det finns en skillnad mellan individens sociala situation och hur man önskar att den skulle vara. Denna ensamhet brukar kallas för ofrivillig ensamhet.

All ensamhet är inte negativ. Väljer man ensamheten själv handlar det om frivillig ensamhet.

Det är svårt att dra en tydlig gräns för när ensamhet blir ett problem. I flera svenska och skandinaviska undersökningar uppger ungefär 4 till 5 procent att de ofta eller alltid känner sig ensamma.  I Folkhälsomyndighetens senaste undersökning om levnadsförhållanden (2022), angav ungefär 8 procent att de upplever sig ensamma så siffrorna kan variera.

Olika former av ensamhet

Det finns olika typer av ensamhet, ofta skiljer man mellan social, emotionell eller existentiell ensamhet.

• Social ensamhet uppstår när man saknar ett socialt nätverk och sammanhang. Man har få eller inga sociala relationer.
• Emotionell ensamhet handlar om att sakna nära relationer, någon att anförtro sig till.
• Existentiell ensamhet innebär en djupare känsla av ensamhet, som att vara alienerad från samhället eller det land man bor i, eller att ha en känsla av att ingen riktigt förstår en.

Vissa är mer utsatta för ensamhet

Yngre vuxna och tonåringar i åldern 15–20 år och äldre uppger i högre grad än övriga åldersgrupper att de känner sig ensamma. Har man en funktionsnedsättning eller en psykiatrisk diagnos är risken för ensamhet ännu högre. Vissa studier visar att ungefär hälften av personer med funktionsnedsättning upplever att de är ensamma.

En förklaring till att personer med funktionsnedsättning eller psykiatrisk diagnos känner sig ensamma i högre grad kan till exempel bero på en känsla av att vara annorlunda eller att det finns ett stigma kopplat till diagnosen. Fysiska funktionsnedsättningar och rörelsehinder påverkar också många. De kan göra det svårare att ta sig till sociala platser och träffa andra. Har man en sensorisk funktionsnedsättning kan det också bli svårare att vistas i olika miljöer med andra.

Ungas känsla av ensamhet hänger ofta ihop med livsövergångar som att flytta hemifrån eller att börja med en ny sysselsättning. Det kan då bli ett avstånd till tidigare nära och trygga relationer.

Ensamhet kan även förklaras av individuella skillnader i personligheten. Är man känslomässigt instabil eller introvert, kan man uppleva ensamhet i högre grad. Och är man tvärtom en extrovert person som aktivt söker sociala relationer, kan man uppleva sig mindre ensam.

Så kan hälsan påverkas av ensamhet

Hälsan påverkas hos personer som ofta upplever sig ensamma. Studier, särskilt bland äldre, visar en ökad risk för hjärtkärlsjukdomar, demens och allmän dödlighet kopplat till ensamhet. När det gäller psykisk hälsa finns också en tydlig koppling mellan ensamhet och depression samt ångestsyndrom.

Ensamhet och depression hänger ofta ihop och kan påverka varandra. Nedstämdhet kan leda till att man drar sig undan och tappar sociala kontakter. Ensamhet kan leda till att man känner sig isolerad, vilket gör en mer deprimerad.

Att känna sig ensam ibland är en del av livet, men långvarig och plågsam ensamhet är något annat. Om  ensamheten gör en nedstämd eller ledsen och håller i sig över tid kan det vara läge att söka hjälp. Det gäller särskilt om det är svårt att ta sig ur det på egen hand.

Vad finns det för stöd?

Mår man mår dåligt på grund av ensamhet kan man söka sig till en vårdcentral eller samtalsmottagning. Sjukvården hjälper inte till när det enbart handlar om ensamhet men om ensamheten leder till depression går det att söka behandling för det.

Insatser vid ensamhet kan till exempel vara kognitiv beteendeterapi (KBT) som kan hjälpa en att hantera hinder som social ångest och negativa tankar. Andra insatser kan ha fokus på att hjälpa en att hitta likasinnade och att bygga sin identitet. Då identifierar man vad värdefulla sociala kontakter kan innebära för individen och vilka sammanhang som kan erbjuda detta.

Insatser mot exempelvis arbetslöshet kan också ha positiva effekter på människors sociala situation, liksom att engagera människor i föreningslivet. Att hitta arenor där det går att träffa andra kan vara en väg ur ensamheten.

Att bryta ensamhet och bygga tillit och förtroende för andra kan ta tid. Det är ett långsiktigt arbete som behöver göras av individen själv.

Våga prata om ensamhet

Det kan vara svårt att erkänna för sig själv och andra att man är ensam. Det finns ett stigma kopplat till ensamhet och en föreställning om att det är något man får lösa på egen hand. Det är vanligt att tänka att det är något fel på en och att skuldbelägga sig själv för det. Stigmat kan få en att känna sig mer utanför och annorlunda, vilket i sin tur kan förvärra ensamheten. Just därför är det viktigt att prata om ensamhet.

Det kan vara svårt att se på andra om de är ensamma. Vissa trivs med att vara ensamma, andra kan ha en stor social krets runt sig men kan ändå känna sig ensamma. Ett viktigt steg i att hjälpa någon ur sin ensamhet är därför att vara öppen och lyssna. Många som söker hjälp för sin ensamhet känner en stor förbättring efteråt.

Vad är social ångest?

Sara Tonemar, psykolog på Habiliteringscenter Brommaplan vuxna, har tidigare jobbat inom psykiatrin med behandling av bland annat social ångest. Hon förklarar att social ångest, det som tidigare kallades social fobi, innebär en stark rädsla och ångest i sociala situationer. Man är rädd för att bli negativt granskad och bedömd av andra, och att andra ska märka av ens ångest. Rädslan kan leda till att man antingen genomlider situationerna eller helt undviker dem, beroende på hur stark ångesten är.

Det är viktigt att skilja social ångest från vanlig blyghet. Blyghet är en del av personligheten och kan variera beroende på situation och hur man mår i livet. Många upplever blyghet vilket inte är ett problem i sig, men det kan bli ett problem om man pressas att bete sig mer utåtriktat. Om man pressas att bete sig mer oblygt och utsätter sig för sociala situationer som inte känns bekväma kan det leda till ångest.

Social ångest debuterar oftast under tonårstiden. Det är en känslig ålder då man genomgår pubertet och det händer mycket i hjärnan. Man blir mer medveten om hur man uppfattas av andra vilket kan leda till att man känner större press att passa in socialt. Kompisrelationer blir ofta viktigare här och man kanske umgås mindre med familjen än man gjort tidigare.

90 % som får diagnosen social ångest får det före 23 årsålder. Det är något vanligare hos tjejer än hos killar, men skillnaden är inte så stor.

Att leva med social ångest

Sandra Ohannesian, 26 år, fick diagnosen autism för bara några år sen, när hon var 21. Hon hade tidigare olika psykiatriska diagnoser, som social ångest. Idag studerar hon kriminologi på distans och med hjälp av stöd och anpassningar, bland annat i skolan, lever hon helt självständigt. Hon har lärt sig att hantera den sociala ångesten, även om hon fortfarande känner av den.

För Sandra har social ångest varit en del av henne så länge hon kan minnas. När hon var yngre trodde hon att alla kände som hon gjorde men att de var bättre på att hantera sin ångest. Själv hade hon svårt att reglera sina känslor. Om någon till exempel inte lekte som hon ville blev hon väldigt arg och upprörd. Att hon tyckte att andra verkade bättre på att hålla sig lugna och stabila minns hon som en början till att uppleva social ångest. Hon kände att det var något fel på henne.

Hon hade svårt för förändringar och försökte därför kontrollera situationen. Hon kunde be folk att lova saker på heder och samvete och försökte styra hur andra skulle leka. I tonåren när hon började vara med de populära tjejerna googlade hon hur saker som hur man inleder konversationer, hur man står och dansar coolt. Inspirerad av filmer övade hon på hur hon skulle föra sig framför spegeln. Att agera på ett tillgjort sätt tog mycket energi och hon uppfattades troligen som ganska osmidig och opersonlig och det tog mycket energi. Men det var samtidigt en trygghet i att "maskera" sig och vara någon annan, plus att hon då trodde att alla andra också gjorde så.

Ångesten triggades framför allt av förändringar i sociala situationer, som att byta klass, men även om hon kände sig betraktad av andra eller var och shoppade själv. Hon kände ångesten fysiskt genom tryck över bröstet. När det var som jobbigast fick hon panikattacker.

När blir ångesten ett problem?

Om man lider så mycket i sociala situationer att man börjar undvika situationer, som att inte vilja gå till skolan på grund av svårigheter på raster, är ångesten att betrakta som ett problem. Att undvika situationer kan vara en lättnad på kort sikt men bidrar samtidigt till att ångesten håller i sig och ökar över tid. Om ångesten begränsar ens liv så mycket att man inte kan göra det man vill är det viktigt att söka hjälp enligt Sara.

Som närstående kan känsloutbrott, eller om barnet klagar över fysiska symtom som ont i magen eller huvudet och inte vill gå till skolan vara en anledning att ta reda på vad som ligger bakom. Och stämma av med förskolepedagoger eller lärare för att få reda på hur barnet har det i den miljön.

Att upptäcka och söka hjälp

Eftersom Sandra trodde hennes upplevelser var vanliga förstod hon inte att hon behövde hjälp. Det var först när hon börjat på universitetet som hon sökte hjälp för sina panikattacker. När hon var yngre och i kontakt med BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin) misstänkte man personlighetsstörning men aldrig autism.

Hon beskriver sin väg till diagnos som att hon sökte hjälp vid övergången från "duktig flicka till utbränd kvinna". Efter tre tunga år på läkarprogrammet, helt utan stöd, kraschade hon. Hennes syster, som var psykolog, tänkte att det kunde finnas en grund i autism vilket ledde till att Sandra önskade en utredning för det.

Att få autismdiagnosen var en lättnad. Det blev ett kvitto på att det inte var något ”fel” på henne. Men samtidigt en sorg och en ilska över att det inte upptäckts tidigare. Då hade hon inte behövt ha det så jobbigt med skolan och allt.

Att det dröjde så länge tror hon beror på att hon klarade av skolan så bra. Hon hade toppbetyg, så även fast både hon och lärare anade att något inte stämde, var det inte tillräckligt för att inse vidden av hennes svårigheter just för att det gick så bra för henne med skolarbetet.

Samsjuklighet med annan funktionsnedsättning

Det finns en hög samsjuklighet mellan autism och social ångest. Upp till hälften av de med autism har samtidigt social ångest. Vid autism har man mer eller mindre svårt med socialt samspel och att förstå sociala koder. Det kan leda till att man blir ifrågasatt eller uppfattas som underlig, eller annorlunda. Och har man många negativa erfarenheter i sociala sammanhang kan det leda till att man börjar ifrågasätta sig själv och utvecklar social ångest.  

Social ångest är också vanligt vid andra funktionsnedsättningar som adhd och intellektuell funktionsnedsättning (IF). Vid IF kan det finnas en osäkerhet och blyghet när man träffar nya människor. Man kan ha erfarenhet av att ha blivit lurad eller har utsatts för mobbing. Vid IF är det svårt att förstå och hänga med i sociala samspel vilket kan leda till ångest i sociala sammanhang.

Vid adhd kan impulsivitet och hyperaktivitet skapa svårigheter i sociala situationer. Man kanske pratar först och tänker sen, eller är rastlös på ett sätt som andra uppfattar som jobbigt. Koncentrationssvårigheter kan göra att man verkar ointresserad och tappar tråden när någon till exempel berättar något vilket kan uppfattas som otrevligt. Får man kritik för sitt beteende kan det leda till en osäkerhet i sociala sammanhang som övergår till ångest.

Behandling och stöd

Vid behandling av social ångest används ofta KBT (kognitiv beteendeterapi). Har man samtidigt autism är det viktigt att anpassa behandlingen utifrån det. Om man till exempel har svårt att ta andra i hand, titta någon i ögonen, eller att vara i bullriga miljöer på grund av en sensorisk känslighet är det inte de situationerna man ska öva på.

Social färdighetsträning kan hjälpa en att förstå vad som förväntas i sociala situationer. Att öva på det i trygga sammanhang och känna att man lyckas är viktigt. På så sätt kan man bygga upp sin självkänsla socialt. Det är samtidigt viktigt att få hjälp med att förstå sig själv och sina reaktioner.

Sandra har fått social färdighetsträning i grupp via habiliteringen. Genom det har hon lärt sig strategier i socialt samspel med andra. Exempelvis hur man kan underlätta i mötet med nya människor, hur man inleder och avslutar samtal samt hur man bibehåller romantiska relationer.

En utmaning i den sociala färdighetsträningen kan vara att hitta balansen mellan att använda sociala "verktyg" och samtidigt vara sig själv, och behålla sina autistiska drag. Sandra känner att hon fortfarande jobbar med att hitta sig själv och att skilja på att ha en diagnos och att vara en diagnos. Efter att ha identifierat sig starkt med autismdiagnosen börjar hon känna sig redo att identifiera sig mindre med den.

Viktigt att dela erfarenhet med andra

För henne har det varit en stor hjälp att träffa andra med liknande erfarenheter. Det har hjälpt henne att förstå att hon inte var ensam om att känna som hon gjorde, och tagit bort den skam hon tidigare kände av att vara ”onormal”.  Tidigare mådde hon dåligt över att hon mådde dåligt och att förstå att andra också kände så var en stor lättnad.

Hon har själv varit med och startat en lokal autismförening för unga vuxna, där de samtalar om teman som är kopplade till autism och delar erfarenheter och strategier med varandra.

Genom att förstår vad som händer i kroppen och att det är vanligt med sociala ångesten vid autism har ångesten blivit lättare att hantera. Hon kan fortfarande drabbas av ångest, men har lärt sig hantera det. Om hon känner av ångesten gör hon en målinriktad aktivitet som att måla naglarna eller träna. Det hjälper henne att tillfälligt komma ur sina tankar. Det är också viktigt för henne att hon sover ordentligt. Vid behov tar hon medicin.

Hon rekommenderar alla som känner igen sig att ta hjälp. Det finns enkla och konkreta lösningar, som kan göra att det blir bättre även om det är svårt att förstå när man mår som sämst.

Var kan man få hjälp?

Var man kan få hjälp beror på ålder. För barn och unga kan föräldrar vända sig till BVC, BUP eller skolhälsovården. Vuxna kan söka hjälp via vårdcentralen, primärvården eller öppenvården inom psykiatrin. Habiliteringen ger stöd för autismspecifika svårigheter, som social färdighetsträning och diagnossamtal för ökad självkännedom och acceptans. Vid uttalad social ångest är det primärvårdens eller psykiatrins ansvar att behandla den.

Som förälder är det tufft att se att ens barn har det svårt socialt. Det finns en rädsla för att barnet inte ska utveckla fungerande vänskapsrelationer och bli utanför. Det finns också en ärftlighet som kan leda till att en förälder med egen ångest undviker situationer tillsammans med barnet. Därför är det viktigt att föräldrar också får hjälp i hur de kan stötta sitt barn. Att själv våga delta i sociala situationer kan vara ett viktigt steg för att kunna stötta barnet. Anhöriga kan få samtal och stöd via habiliteringen eller anhörigcenter.

Jill Dahlström är förälder till en 16 åring som fick diagnoserna adhd och autism när han var fem år. Jill har på flera olika sätt övat på sociala situationer och hur man är en kompis. Hon har också varit med och startat upp Mirum, en förening som erbjuder aktiviteter för familjer med npf. Genom Mirum har hon skapat sammanhang som varit trygga och fungerat bra för honom och en träffpunkt för föräldrar till barn med npf.

Jills son har alltid varit väldigt social, men han kan ha svårt att läsa av sociala situationer, till exempel när det passar att avbryta eller att vänta på sin tur. Han kan också han kan också vara impulsiv och upplevas som att han inte har koll på vad han säger, vilket kan leda till konflikter.

Nu vid 16 års ålder har han utvecklats från att vara osäker och kämpa med att bibehålla kontakter till att vara trygg i sig själv i sociala situationer. Han vet vem han är och vad han vill, och kan hantera sina sociala förmågor på ett positivt sätt.

Skolan en utmaning för elever med npf

Gisela Bergfors, socionom på Habiliteringscenter Haninge barn, har bland annat social färdighetsträning i grupp för barn och unga, 9-17 år, med autism.

Vid neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, som autism och adhd, kan det vara svårt i kontakten med andra. Det kan vara svårt att ta kontakt, att upprätthålla eller avsluta kontakt. Man kan också uppleva att man blir för intensiv eller har svårt att veta hur man ska säga eller vara i sociala situationer.

Jills son går i en resursskola med behandlande insatser, anpassad för ungdomar med npf. Hans skolgång har varit stökig, men han har alltid haft kompisar. Dock har det krävts mycket stöd, i skolan och hemma, för att hjälpa honom med det sociala exempelvis kring kommunikation.

Skolan är ofta en utmanande plats socialt för elever med npf. Det finns mycket oskrivna och är ganska styrt i hur man ”ska” vara. Att inte passa in kan vara väldigt tufft och något många mår dåligt av. Att ha ett annorlunda beteende kan leda till att man blir utanför, eller utsatt för mobbing. Vid npf är det många som maskerar (döljer) sina svårigheter, vilket tar mycket energi och påverkar ens självkänsla, i att man inte känner att man kan vara sig själv.

Jill känner igen detta hos sin son. Han är ofta osäker på vad han ska säga när han träffar neurotypiska jämnåriga. Det gör honom tystare och mer tillbakadragen. När han var yngre ledde det mer till att han blev arg. Han inte impulskontrollen att låta bli att agera på osäkerheten, vilket ofta ledde till missförstånd och konflikter.

Viktigt att prata om svårigheterna

Jill har alltid varit öppen med sin sons svårigheter, och styrkor, inför andra och honom själv. Hon tycker att den öppenheten har hjälpt honom. På så sätt har andra föräldrar från förskola och skola haft en förståelse för varför saker blir som de blir.

På frågan om vad som är viktigt att andra vet svarar hon att barnet inte väljer att bete sig illa. Utåtagerande beteenden, verbala eller fysiska, är ofta en reaktion på något som blivit fel innan. Barnet klarar inte av att hantera situationen själv och har inte fått stöd för att göra det.

Så stöttar du ditt barn

Som förälder kan man hjälpa sitt barn genom att skapa "träningssituationer". Till exempel genom rollspel eller att prata om en social händelse, som en övning. När man övar i situationer med andra är det viktigt att välja en miljö och personer som barnet känner sig tryggt i, och där hen kan vara sig själv.

Jill har använt sig mycket av sociala berättelser och ritprat tillsammans med sin son. Ritprat har varit hjälpsamt för att i efterhand prata om situationer där det blivit fel för att förstå vad som hände och varför. Genom att rita och prata kunde de tillsammans reflektera över hur sonen upplevde situationen och hur andra kan ha känt.

Sociala berättelser har hon exempelvis använts i förebyggande syfte för att förklara vad som förväntas av honom inför att de ska göra något. Det blir en trygghet för honom att veta vad som ska hända och minskar hans osäkerhet.

När han var i yngre tonåren hade Jill en överenskommelse med honom att ringa och stämma av när han var ute med kompisar. Hon kunde ringa var femtonde minut för att höra hur läget var. Även det var en trygghet för honom och gav en utväg om han var i en social situation som blev för jobbig. Då kunde han säga att han behövde gå hem. Alternativet att ha mamma med sig var ändå sämre än att hon ringde sådär mycket tyckte han.

Enligt Gisela är det bra att förstå att unga med npf behöver stöttning i det sociala längre, även upp i äldre tonåren. För äldre barn kan en kontaktperson via LSS vara ett stöd för att komma ut i aktiviteter när de inte längre vill ha föräldrarna med sig.

Social färdighetsträning i grupp

Formell social färdighetsträning i grupp erbjuds bland annat inom habiliteringen genom ett program som heter Kontakt. Grupperna består av runt åtta ungdomar som träffas tolv gånger. Tillsammans övar man på sociala färdigheter som att tänka på vad som är viktigt i nya sammanhang, rollspel, samarbetsövningar och att ställa frågor. Innan grupperna börjar får ungdomarna sätta egna mål med träningen. Det kan handla om att träna på att ta kontakt, eller att träffa en kompis.

Även om sociala kontakter kan vara energikrävande, har alla människor behov av att ingå i sociala sammanhang. Under tonåren är detta extra viktigt då många hellre vänder sig för råd och stöd till vänner än föräldrar.

Genom övningarna utvecklar ungdomarna verktyg för att prata om svårigheter i relation till andra och hur man kan hantera dem. De får lära sig om till exempel icke-verbal kommunikation och hur det påverkar kontakten med andra. Men framför allt erbjuder grupperna ett socialt sammanhang där ungdomarna lyckas navigera i sociala situationer utifrån sig själva. Många föräldrar upplever att deras barn blir gladare och mår bättre av att vara i ett sammanhang där de får vara sig själva.

Jills son har inte gått Kontakt, men när han var yngre deltog han i en liknande grupp för barn med npf.  Där jobbade man också mycket med känslor och förståelse vilket hjälpte honom att bli mer bekväm med att sätta ord på sina känslor och att förstå andras perspektiv.

Aktiviteter för unga med npf

Jill har varit med och startat en förening som heter Mirum. De anordnar aktiviteter för barn och unga med npf vilket varit ett stort stöd för hennes son genom åren. Att ha kunnat erbjuda återkommande aktiviteter i en trygg miljö tillsammans med andra med liknande utmaningar har stärkt honom. Det har gett en möjlighet att skapa och behålla relationer mellan barnen på ett naturligt sätt. Aktiviteterna är också en viktig mötesplats för föräldrarna. Där kan de utbyta erfarenheter med varandra och få förståelse från andra som är i liknande situation. Många av Jills vänner har hon fått därigenom.

Både Jill och Gisela lyfter fram att det inte finns tillräckligt med alternativ för barn och unga med npf och initiativ som Mirum bygger ofta på eldsjälar. Samtidigt har samhället har ett stort ansvar att förebygga social isolering och ensamhet. För det behövs bättre förutsättningar och arenor där barn och unga kan delta på sina egna villkor, utifrån vilka de är. Det handlar också om att arbeta generellt med att öka acceptansen för olikheter och en förståelse för att alla fungerar olika men bidrar på sitt sätt.

Mirums aktiviteter finns i Stockholm, Skåne och Värmland. Information finns på deras hemsida, Facebook och Instagram.

Mirum på webben