Min vuxna son bor fortfarande hemma, kan samhället gripa in?

Fråga

Vi har en 27-årig son som fortfarande bor hemma. Han fick diagnoserna Aspergers syndrom och adhd i tonåren men vill inte kännas vid dem. Om han inte får som han vill blir han arg och hotfull. Skolan var jättejobbig och han gick aldrig gymnasiet. Han har inget jobb och bor hemma. Han stänger oftast in sig och spelar dataspel, dag och natt. Vi tror inte han är psykiskt frisk men varje gång vi försöker få honom att söka vård, jobb eller bostad blir han helt galen. Åren har gått och nu är vi helt slut. Kan samhället gripa in?

Svar

Annika Brar, habiliteringsläkare på Habilitering & Hälsa, ger råd.

Att känna ständig oro och samtidigt maktlöshet måste vara otroligt påfrestande för er som föräldrar. Du beskriver att er vardag påverkas mycket, inte minst era möjligheter till avkoppling och social samvaro. 

Systemet bygger på att individen själv söker, eller åtminstone accepterar att ta emot olika slags insatser. Bara om man är allvarligt psykiskt sjuk, eller har ett svårt missbruk, kan samhället gripa in med tvångsvård. Det är alltså när individen motsätter sig frivillig vård som bedöms som nödvändig. Men det krävs mycket för att de särskilda lagar som reglerar tvångsvård ska vara tillämpliga. Det brukar också fungera mycket bättre på sikt om man lyckas motivera individen att ta emot frivilliga vård- och stödinsatser.

Så hur lyckas man få med sig en person som behöver stöd men som inte vill ha det? Det finns tyvärr inga enkla svar men jag ska försöka ge er några råd på vägen. Först behöver ni försöka förstå lite mer om vad som gör att er son säger nej. Handlar det om tidigare negativa erfarenheter, då han känt sig missförstådd eller avvisad? Kan kraven ha varit för höga, till exempel när det varit svårt att fylla i blanketter på Arbetsförmedlingen? Är han säker på att misslyckas igen? Eller är det skrämmande eller rentav omöjligt att föreställa sig en livssituation som är annorlunda än hans nuvarande?

Kanske kan det underlätta om ni kan förstå och hjälpa er son att överbrygga något av de hinder som finns. Ni behöver också fundera på vilken väg som kan vara mest framkomlig. Vad kan er son tänkas se som ett problem som han faktiskt vill ha hjälp att lösa? Behöver han medicin för att kunna sova eller ett läkarintyg för att kunna söka ekonomiskt stöd?

Ofta är vårdcentralen det minst hotfulla stället att börja på. Ett habiliteringscenter är också en bra ingång, men er son kanske inte alls vill ha kontakt där om han inte känns vid sina diagnoser.

Jag tror att ni som föräldrar först av allt behöver råd och stöd av någon som är van att möta den här sortens svåra situationer. Dessvärre är ni inte ensamma, det finns många familjer som lever i liknande situationer på grund av psykisk ohälsa, missbruk, funktionsnedsättning eller en kombination. Det är många som lider i det tysta. Ibland handlar det också om fysiskt våld, något som aldrig ska accepteras, inte heller från en familjemedlem. Om det behövs ska man skydda sig själv och kontakta polis.

Det finns flera ställen där ni som anhöriga kan få råd och stöd i er situation. Ni kan själva kontakta Habiliteringens anhörigcenter där man har lång erfarenhet av liknande problematik. Ni kan också söka stöd inom kommunen, där det finns anhörigstöd för dem som lever med någon som har en långvarig sjukdom eller funktionsnedsättning. Ni kan göra en orosanmälan till socialtjänsten.

Vid sidan av det professionella stödet finns också lokala föreningar inom Attention och Autism Sverige. De har medlemsrådgivning och träffgrupper för anhöriga. Jag tror ni skulle ha stor nytta av att dela erfarenheter med andra.

Ni kan räkna med att det kan ta tid innan ni och er son får till en mer fungerande vardag. Det kan säkert bli både motstånd och bakslag. Men ni behöver stöd i det jobbet. Och det är värt mödan.