Tilde Björfors, konstnärlig ledare, kunde ha blivit virtuos på lina. I stället grundade hon Cirkus Cirkör, en nycirkus där alla får ta plats och funktionsvariationer ses som en tillgång. Tilde vet hur mycket man växer som människa när man släpper den perfekta balansen.
Hon tar ett steg framåt på den aningen slaka linan. ”Jag är inte riktigt i form”, säger hon och skrattar till. Hennes armar rör sig sakta i luften när hon sträcker fram den andra foten för att ta ännu ett steg på linan som nu svajar till.
Kanske är det inte så konstigt att Tilde Björfors förälskade sig just i konsten att gå på lina när hon upptäckte sin passion i livet – den gränsöverskridande nycirkusen. För att gå på lina handlar inte bara om balans utan om att vara i en ständig rörelse framåt. Att våga, att släppa rädslan, även om det är något okänt och osäkert man ger sig in på.
– Försöker man hålla fast balansen faller man. Det är något man kan överföra direkt på livet. Vi vill ju alla försöka ha så mycket glädje i livet som vi kan, men försöker man hålla fast glädjen faller man, säger hon och ser nästan ut att sväva i luften.
– Det är just sånt här vi hela tiden jobbar med på Cirkus Cirkör, att utmana och undersöka sådant som vi måste hantera för att kunna leva och vara människa. Som trapetsartist kommer du att misslyckas minst 200 gånger innan du kommer dit du ska. Misslyckandena blir en del i processen och en guldgruva av information för att komma vidare.
Hon hoppar ner och fortsätter prata medan vi går mellan studsmattor, stora röda bollar, klätterlinor, trapetser och jonglerringar. På en blå hoppmatta ligger två cirkusartister och gullar med sin bebis. Folk går in och ut från de glasade rummen, skratt och några hundskall hörs. Det är både harmoniskt och livligt på samma gång.
Vi följer med Tilde Björfors uppför en trappa när hon letar efter en plats där vi kan sitta och prata. Till slut landar vi i en röd sammetssoffa med lila kuddar på en avsats utanför kontorsrummen – härifrån ser man allt som händer i Cirkus Cirkörs träningshall.
Ytligt sett verkar Tilde Björfors vara en helt orädd person som älskar att kasta sig ut i det okända.
– Haha, jag är egentligen en väldigt rädd person även om folk säger att ”du kan ju inte vara rädd, du har gjort både det här och det där”. Men det är ju just för att jag är rädd som jag gjort det. För att känna vad som händer, känna att jag växer när jag kan, säger hon och sträcker fram sin ena arm för att visa hur fjunen reser sig.
– Och världen växer när man gör det, jag får gåshud bara av att säga det till dig, men så stor är upplevelsen.
Nycirkusen föddes i studentrevolternas Frankrike under 1970-talet. Både traditionella cirkusartister och skådespelare drevs av lusten att vara med och förändra samhället och att möta människor på andra scener än teatern och cirkustältet. En av de mest kända nycirkusgrupperna, Archaos, kom till Stockholm på den tiden när huvudstaden fortfarande hade en vattenfestival.
Tilde gick dit och blev helt tagen av föreställningen där motorcyklar, flygande trapetser och rockband blandades på scenen. Då förstod hon inte att det var just nycirkus utan trodde att det var ett unikt teaterkompani.
– Det var egentligen min första stora kick. Allt var möjligt, det fanns inga gränser. Det var rock’n roll och poesi på en och samma gång.
När hon var i Paris några år senare insåg hon hur stor nycirkusen var i Frankrike. Det fanns en cirkushögskola och en statligt tillsatt organisation som arbetade med att sprida information om nycirkusen. Och alla nycirkusgrupperna erbjöd föreställningar i stort sett varje vecka – ofta på öppna scener i nedlagda biosalonger. Tilde och hennes nya cirkuskompisar tränade och gick på föreställningar hela tiden.
– Det var en total upplevelse. I stället för att festa gick man ut och var kreativ. Det var så inspirerande, och dessutom mycket roligare än att dricka öl, säger hon och viker huvudet bakåt när hon brister ut i ett stort skratt.
Hon valde att starta konstformen nycirkus i Sverige framför att dedicera fem år av sitt liv till att bli virtuos på lina. Efter att hon grundat Cirkus Cirkör initierade hon ett cirkusgymnasium och en högskoleutbildning i nycirkus. I Botkyrka kommun, där Cirkus Cirkör har sin lokal, kan både små och stora barn testa prova-på-cirkus och lära sig räkna med hjälp av jonglering.
Undervisningen i svenska skolor underskattar den fysiska intelligensen och ”kunskapandet” – konsten att ta in ny kunskap med både hjärnan och kroppen – och förvandla den till sin egen upplevelse, anser Tilde Björfors.
– Jag har ett nästan religiöst förhållande till kunskap, det är det vackraste som finns men många känner sig utestängda och får inte chansen att uppleva känslan av ”kunskapande” i den vanliga skolan.
Barn som inte kan sitta still ses som problem, och de som inte kan ta in ordens kunskap blir utdömda, menar hon. Unga med funktionsvariationer har det extra svårt. Kreativitet och lek är underskattat i skolan anser Tilde, och pekar på att många ofta säger ”de leker ju bara”. Just ordet ”bara” underskattar lekens betydelse.
– Men leken är ju den mest geniala platsen för att utveckla eget skapande, fantasi och samarbete! Om vi höjde statusen för de kreativa processerna i skolan skulle vi också kunna träna oss för det där kaosmomentet som uppstår när vi ska lära oss något nytt.
– Kaos är egentligen något bra, om man bara tränar för att klara sig igenom det. Det går att göra genom ofarliga konstnärliga processer, som artisterna på Cirkus Cirkör och studenterna på cirkusgymnasiet gör. Ju mer man tränar desto fler verktyg får man för att klara kaosmomentet, säger Tilde Björfors.
Det värsta som kan hända, menar hon, är att skolan ser ett misslyckande som ett stopp i utvecklingen
– i stället borde det vara något man lär sig av, om och om igen.
Tilde växte själv upp med tillåtande föräldrar. De satte henne i Waldorfskola, och hennes mamma, som var särskollärare, såg till att hon fick träffa barn som var annorlunda. Det har präglat henne, och i nycirkusen träffar hon hela tiden människor som inte passar in.
– Jag kunde se redan då att de hade en massa styrkor. Det är en bra start för att sen jobba med cirkus. Jonglörerna som kan vara lite åt det autistiska hållet, akrobaterna som inte kan vara stilla. Mitt jobb är att få de olika personligheterna att samarbeta utan att krocka hela tiden.
Ett av Tilde Björfors forskningsprojekt har handlat om att hitta djupare kunskap om hur man arbetar med att hantera riskerna och behoven hos olika cirkusarbetare – rädsla, tillit, misslyckande, balans och möjligheter. Ett samarbete med hjärnforskare och djupintervjuer med ett hundratal cirkusartister har gett henne en massa aha-upplevelser och en bättre grund för jobbet som nycirkusdirektör.
– Det bygger ju på att förvandla risker till möjligheter. Att medvetandegöra olikheterna. Vissa vill först tänka ut saker, medan andra vill börja testa direkt. Både jag och artisterna fick så bra förståelse för de olika behoven vi har.
Att fysisk aktivitet kan hjälpa barn och ungdomar med funktionsnedsättning att hantera oro och få en bättre koncentrationsförmåga är välkänt. Cirkus Cirkör har under många år arbetat med en pedagogik för unga som ger både rörelseglädje och utveckling av motoriken. Rent socialt leder nycirkusträningen också till att självförtroendet stärks och ungdomarna lär sig att utveckla sitt eget sätt att lära, lyssna och samarbeta.
När Tilde Björfors går ut på lina ser det faktiskt ut som om hon både tänker efter och testar direkt – en egenskap som antagligen gör henne till den perfekta nycirkusdirektören.
Publicerad i tidningen Funktion i fokus, 2019 nr 2
Ett 30-tal priser för sitt progressiva ledarskap, bland annat Årets Stockholmska 2000, Framtidens Ledare 2003, Årets AntiJante-person 2003, Curt Nicolin-priset 2006, Anders Walls pris 2008, Expressens Teaterpris och Teaterkritikernas pris 2016. 2017 fick hon Svenska Europarörelsens utmärkelse Årets europé.
Artikeln är tidigare publicerad i tidningen Funktion i fokus, som ges ut av Habilitering & Hälsa, Region Stockholm. Texten är anpassad för webb. Funktion i fokus
