Majgull Axelsson ger Tok-Lars upprättelse

Maj-Gull Axelssons senaste roman handlar om Märit, vars bror vanvårdas på Vipeholm, en anstalt för ”svårskötta sinnesslöa”. Den utspelar sig i en annan tid men i dag finns tendenser som vi måste se upp med, menar författaren.

Majgull Axelsson är känd som en orädd granskare av folkhemmets mörka sidor. I sin senaste roman Ditt liv och mitt öppnar hon dörren till de stora institutionernas epok där människor med psykiska funktionsnedsättningar utsattes för svåra kränkningar och övergrepp långt in på 1960-talet.

I skottgluggen står Vipeholm, anstalten för sinnesslöa, som låg strax utanför Lund. Där hamnade idioterna, som de också kalllades, längst ner i hierarkin och vårdarna kunde behandla dem som de ville.

–På anstalterna arbetade företrädesvis gamla militärer. Jag tror att de var rädda för patienterna och därför beväpnade sig med remmar och batonger. Under fyrtiooch femtiotalet lät man även de intagna äta mängder av kola år efter år för att så småningom slå fast att det orsakade karies. Några år efter Auschwitz tar man sig alltså friheten att göra experiment på levande människor som inte kan säga nej.

Majgull Axelsson låter upprörd där hon sitter tillbakalutad i soffan. Under soffbordet ligger west highlandterriern Svea, 2,5 år, vars glada svansviftningar bildar en kärleksfull motpol till de grymma och smärtsamma erfarenheter som hennes matte gestaltar i sin roman.

I inledningen av romanen möter vi Märit som är på väg till barndomshemmet i Norrköping för att fira sin och tvillingbroderns 70-årsdag, men i stället kliver av tåget i Lund. Där finns spåren av hennes äldre bror Lars, han som kallades Tok-Lars, Vidundret eller Haltelyttelasse. Han dog under brutala omständigheter på Vipeholm för många år sedan.

Vid den ynkliga massgraven där hundratals patienter från anstalten begravts sörjer Märit sin bror, vars liv kantades av övergrepp och förnedring. Han som aldrig fick en chans att blomma ut som den konstnär han hade kunnat bli.

Likgiltighetens skuld

När Maj-Gull Axelsson besökte Vipeholm och såg den oansenliga stenen med inskriptionen ”Var resan stormig, huru skön är inte vilan”, blev hon sorgsen.

–Här vilar drygt femhundra människor, som vi helst inte vill minnas eftersom de påminner om vår egen skuld. En likgiltighetens skuld som gjorde att vi inte förmådde se att människor som kanske inte liknar oss också är människor, säger Majgull Axelsson.

Hon efterlyser ett större monument som hjälper oss att se vår skuld och förstå hur skickliga vi är på att dölja och glömma vår egen grymhet. Det skulle dels signalera att vi erkänner vår skuld, dels visa att de barn som föds med olika funktionsnedsättningar i dag kan gå in i framtiden med positiva förväntningar.

–I Jönköping har man länge känt skam över de så kallade tattarkravallerna som kulminerade i juli 1948. För fyra år sedan restes ett monument över de människor från resandefolket som förföljdes och misshandlades den kvällen. Den håller minnet av händelsen vid liv och jag är övertygad om att det kan ha en helande verkan.

Hans namn fick inte nämnas

Lars, som i dag troligen fått diagnoserna utvecklingsstörning och autism, lever sina första sexton år i familjen. Han behandlas kärleksfullt av sin mamma som trotsar morfars, den socialdemokratiske patriarkens påbud om att han ska lämnas bort.

Mamman inser tidigt att Lars blir lugn när han får rita och måla och förser honom med papper och kritor. När hon plötsligt dör i en hjärnblödning böjer sig pappan för morfar och placerar Lars på vanföreanstalt. Efter det får hans namn inte nämnas och minnet av honom sveps in i glömska.

Pappan drar sig tillbaka i en bubbla, blir tystlåten och förminskar sig själv till en passiv åskådare.

–Beslutet att lämna bort Lars orsakar en inre konflikt mellan skuld och lättnad som pappan inte förmår lösa. Jag tror att många som tvingades lämna bort sina barn fastnade i liknande trauman.

Märit, som drevs av viljan att ta reda på vad som hänt brodern, besökte honom en gång i smyg på Vipeholm. Där hittade hon Lars fastbunden i sängen med breda läderremmar runt anklar och händer.

Det är viktigt att komma ihåg

–Det är viktigt att hålla debatten om hur vi handskas med avvikande människor vid liv. I dag finns samma auktoritära stämningar ute i Europa som på 1930-talet, och även här märks en otålighet och irritation över mänsklig svaghet.

Majgull Axelsson beskriver den grymma och föraktfulla behandlingen av de intagna med saklig skärpa. Deras utsatthet står i skarp kontrast till folkhemmets stora välfärdssatsningar där många ser sina drömmar om ett bättre liv infrias.

Samtidigt tvångssteriliserades ett stort antal människor för att de ansågs ”sinnesslöa” eller uppvisade dålig moral.

–Det fanns en rasistisk tendens i samhället, inte minst inom socialdemokratin, som man inte tagit ansvar för. Den institutionsvåg som drog över landet i början av 1920-talet och framåt kan troligen kopplas till föreställningar om rasbiologi.

Majgull Axelsson har följt utvecklingen av vården av människor med funktionsnedsättning under större delen av sitt liv.

Rätt till undervisning 

Hon arbetade som journalist på Folkbladet Östgöten i Norrköping när den första omsorgslagen kom 1968, lagen som gav alla med intellektuell funktionsnedsättning rätt till undervisning. I den vevan publicerade tidningen en intervju med en läkare som uppmanade alla nyblivna mödrar att lämna bort sina barn om de hade en utvecklingsstörning. I läkarens ögon var de ”idioter” och ingenting att hoppas på.

–Artikeln fick stort genomslag och en rad människor hörde av sig till tidningen och berättade vad den läkaren utsatt dem för.

Karl Grünewald är en förebild

Initiativet till omsorgslagen togs av barnpsykiatern Karl Grunewald. Han arbetade som överinspektör, medicinalråd och chef för byrån för handikappfrågor på Socialstyrelsen och han kämpade länge för att förbättra livsvillkoren för personer med intellektuell funktionsnedsättning.

–Grunewald kunde tänka själv och åkte runt på landets anstalter och härjade. Han ville att utvecklingsstörda skulle leva tillsammans med andra i samhället. Efter mycket bråk fick han institutionerna att kollapsa i början av 1980-talet och det var enastående bra gjort.

–Motståndet var starkt och jag minns särskilt en läkare som sa: Karl Grunewald kan inbilla sig att varje idiot kan bli professor, men jag, jag vet att det inte är så, berättar Majgull Axelsson.

Sedan dess är Karl Grunewald en av hennes förebilder. Hon prenumererar fortfarande på tidningen Intra som han grundade år 1991. Han finns även med i tackordet till dem som bidragit till romanens faktaunderlag.

–Utan Grunewalds målmedvetenhet och integritet skulle situationen för människor med psykiska funktionsnedsättningar ha varit oändligt mycket sämre i dag. Vi är honom alla stort tack skyldig för att han fick det svenska samhället att riva institutionerna.

Boken Ditt liv och mitt

Ditt liv och mitt, som kom ut i fjol, har fått ett stort gensvar. Vårdare som arbetade på Vipeholm har hört av sig och vittnat om svåra missförhållanden. Majgull Axelsson har även fått brev från anhöriga som satt ord på en smärta de burit på i årtionden. På den tiden fick föräldrarna ofta höra att de inte skulle hälsa på sina barn, barnen ansågs bli oroliga av besök.

Majgull Axelsson har även träffat den första psykolog som anställdes på Vipeholm. Hon reagerade med fasa och lyckades med tålamod och god pedagogik visa att även den som har en funktionsnedsättning kan klara sin vardag. Det blev början till ADL-träning, en förkortning av aktiviteter i det dagliga livet.

–I dag nekas allt fler assistans. Vi måste vara uppmärksamma på och motarbeta de tendenserna. Klockan kan vridas tillbaka och det vore fruktansvärt.

Hon har egna erfarenheter av funktionsnedsättningar i familjen. Hennes syster har drabbats av afasi efter en hjärnoperation och är beroende av assistans och hennes systerson har en pojke med Downs syndrom.

–Det går bra för honom även om han känner sig ensam ibland. Människor med Downs syndrom är viktiga för oss alla, de visar på ett annat sätt att vara människa.

Publicerad i tidningen Funktion i fokus 2018, nr 1.