Han var udda redan som barn och kände sig inte riktigt hemma någonstans. Trots sin blyghet och introverta natur har konstnären Lars Lerin blivit folkkär, mycket tack vare sina tv-program.
Inte kan en tro att den mannen kastat ut en tv genom fönstret, nätdejtat över hela världen och nästan supit skallen av sig uppe i Lofoten. ”Benen är konstiga”, klagar han när fotografen vill att han ska lägga upp dem på soffan, kaffet är slut och han har ingen att luta sig mot.
Det är början på en lång dag för konstnären Lars Lerin och han har inte riktigt hunnit bli varm i kläderna när vi ”träffs”, som man säger på värmländska.
Det är dags för andra säsongen av succéserien Lerins lärlingar och SVT har bjudit in media till en förhandsvisning på Bio Capitol i Stockholm.
Huvudpersonen finner sig, trots att han egentligen avskyr mingel. Det här med lärlingarna betyder nämligen något speciellt.
– Jag känner mig väldigt glad för att vara med i detta, förstår du. Jag har alltid tyckt det är lite roligt att vara med människor som är i utkanten sådär utav allt, liksom, så en känner att en kan vara sig själv riktigt ordentligt, säger han med ett försiktigt leende.
Deltagarna i konstskolan som nu är inne på det tredje året, har alla någon diagnostiserad funktionsnedsättning och de flesta kommer från olika grupper inom daglig verksamhet i Karlstad.
Konstskolan har gett dem en social gemenskap som många saknat tidigare. För Lerin som är konstnärlig ledare är samvaron också betydelsefull.
– Det är ingen finfernissa utan de är som de är, rättframma. Hjärta till hjärta, och utan för mycket artigheter. Jag känner mig mer bekväm med dessa människor än med vanliga.
Lars Lerin vet allt om hur det är att känna sig annorlunda. Han växte upp utanför den värmländska bruksorten Munkfors. Pappan var bandystjärna men sonen var mer intresserad av att prova mammas läppstift än att bli en av grabbarna i juniorlaget. Till råga på allt var han hemligt förälskad i en pojke i samma klass.
I dag är Lars Lerin lyckligt gift med den brasilianske dansaren Manoel ”Junior” Marques, som han träffade för drygt tio år sedan via nätdejting. Den andra säsongen av Lerins lärlingar utspelar sig delvis i Brasilien, en lite längre utflykt än den i förra säsongen som gick till västkusten. Junior guidar gruppen i Rio de Janeiro, från stranden Copacabana till Jesusstatyn på berget Corcovado.
– Det var en stor upplevelse för mig att få visa mitt hemland för mina vänner i konstskolan, säger han.
När bussen från Karlstad äntligen hittat fram till biografen är röda mattan utrullad för lärlingarna och fotoblixtarna smattrar. Klädkod: karneval. SVT:s ledning är på plats, liksom produktionsbolaget Nexiko, och förstås, projektledaren för konstskolan, Wanja Asplund, tidigare enhetschef i Karlstad kommun med ansvar för daglig verksamhet. För henne handlar Lerins lärlingar mycket om att förmedla att den här typen av verksamhet kan vara en värdig sysselsättning.
– De skapar tillsammans kring ett ämne och så pratar de om sina önskningar och visioner, om livet och förhållanden. De är ju inspirerande för vem som. En stor lycka är också att lärlingarna blivit vänner och ser tjusningen med varandra, oavsett vilken funktionsvariation de har, säger hon.
Trots minutiösa förberedelser var rädslan för att resa ända till Brasilien ett alltför stort hinder för några av lärlingarna. De valde i stället att stanna hemma och förbereda karnevalståget som avslutar säsongen. Per Anteryd bestämde sig för att följa med, trots att han var rädd för att flyga och fasade för den brasilianska värmen och alla farliga djur.
– Lars brukar säga att det är viktigt att gå emot sina rädslor, för annars växer man inte och nu hade jag chansen att göra det. Jag tog reda på att giftspindlar och ormar bara finns i djungeln och inte i en storstad som Rio, dit vi skulle, säger han.
Även Lerin har brottats med sin rädsla varje gång han besökt Juniors hemland. Han passar inte vid ekvatorn, har han sagt, med all den fattigdom och smärta som finns där, gatans ständiga drama, den överhängande risken att bli magsjuk och få en nära¬döden¬upplevelse, för att inte tala om kalhyggena som breder ut sig i regnskogen som har tillhört paradisfåglarna.
Resan med lärlingarna var, liksom tidigare resor, en prövning för Lars Lerin, men också en väldigt positiv upplevelse.
– Det är så roligt att bo så där tillsammans som en stor familj. Vi bodde i Santa Teresa, det är fina konstnärskvarter som ligger högt med utsikt över hela Rio, men det är också en väldigt tuff miljö. Vi hade säkerhetsvakter och låst grind till hotellet och hörde skottlossning – jag tror det var bortåt tio personer som dog i ett knarkkrig på en enda natt.
– När vi skulle måla graffiti på en mur i stan kom en biltjuv körandes mot oss i full fart. Bilens stöldlarm var på så jag trodde först att det var en polis, säger Lerin och skrattar lite nervöst.
En bjärt kontrast till livet i den värmländska residensstaden där ”sola” alltid lyser. Att träffarna med gruppen betyder mycket för Karlstadsborna kan ingen tvivla på, men hur stor roll själva konsten spelar är svårt att säga, menar han.
– Det är det här att vi träffs och har den här gemenskapen, och så pratar vi om livet och hur vi har det och så.
För flera av lärlingarna har konstskolan inneburit att de breddat sina intressen och börjat tycka om att umgås med andra.
– Även de som inte alls tänkte att de skulle måla från början utan var mer intresserade av andra saker har ju ändå gått in för det här och känt att det betyder mycket för dem. Vi stödjer varann, vi duger som vi är, vi har trevligt och självförtroendet växer.
Lars Lerin har själv fått dras med dåligt självförtroende sedan han var barn. Det ledde honom till sist in på en farlig väg med tungt missbruk och ett destruktivt förhållande som kunde ha kostat honom livet. Han har beskrivits som en nutida Gösta Berling¬figur; ”starkast och svagast bland människor” – en lysande konstnär som samtidigt var folkskygg och hade stora svårigheter i vardagslivet.
– Jag drack ju för att få mod och självförtroende, för jag var så himla blyg och rädd. Det blir en nedåtgående spiral och till slut är man ju längst där nere.
Han ger fortfarande ett blygt intryck och ser ofta lite hemlighetsfull ut, men det där med integritet som står så högt i kurs i dag ger han inte mycket för. Den som lyssnar på Lerins radioprat får höra hur mycket pinsamheter som helst. Ibland förställer han rösten, spelar fördomsfull och småborgerlig och snackar skit om sin egen livsstil.
– En har ju själv de där dumheterna att en ska duga och säga de rätta sakerna och uppföra sig. Sånt där som status och titlar och parmiddagar är jag så allergisk mot, vet du, så det passar mig väldigt bra att vara med lärlingarna för då slipper jag sånt, säger han.
Om personalen inom den dagliga verksamheten där konstskolan håller till har han också bara gott att säga.
– De är varma och omtänksamma människor. Man måste ha det i blodet, tror jag. Ta det som det är. Det gäller att vara på samma nivå och känna att man får ut något av samvaron. Det är nästan omöjligt att lära sig, tror jag, om inte hjärtat är på det sättet.
Han har också erfarenhet från andra verksamheter för deltagare med funktionsnedsättning som inte fungerar lika bra.
– Jag ser hur en del tar med sig sina egna förutfattade meningar om vad som är konst och teater. De nästan förstör hellre än att låta folk blomma ut. Att komma med den där vuxna blicken som ska var lite undervisande, det tycker jag inte om.
I Lars Lerins liv finns inga skarpa gränser mellan barn och vuxen eller kvinnligt och manligt. Det är något som han delar med många av lärlingarna.
– När vi träffs på onsdagseftermiddagar kommer de som en hel hög allihopa och vill kramas och är jätteglada att träffas igen. Jon Boss, som är en riktigt tuff punkkille, han kramar mig så himla ömsint. Det passar ju mig på alla sätt, det är väldigt bekvämt. Man behöver aldrig tänka på det där hur man ska vara, säger Lars Lerin med ett litet leende.
Han känner sig fortfarande som en Lasse liten i sin farmors knä trots att han har pensionsåldern inne. Tillsammans med lärlingarna får han vara hur barnslig som helst.
– Vi är vuxna barn allihop. Jag tycker om att leka och skoja och jag känner mig inte riktigt vuxen heller. Man måste försöka behålla barnsligheten, se världen med öppna ögon och vara nyfiken och göra livet så roligt som möjligt.
Leken är kanske en motvikt till vetskapen om att livet en dag ska ta slut. Han tänker ofta på hur länge han kommer att få vara med och se barnen växa upp.
– Jag är medveten om att jag är ute i sista minuten, men jag hoppas att jag ska kunna vara med och bidra till att barnen får ett bra liv.
Om maken Junior får som han vill kommer Rafael, 3 år och Gabriel 2 år, få tre syskon. Lars Lerin tonar ner sin roll i familjebildningen.
– För mig hade de lika gärna kunnat komma med storken.
Lerin är en arbetsmyra som målar och skriver i nöd och lust. Allra bäst trivs han i sin ateljé i hemmet på Hammarö utanför Karlstad, och ute i naturen som är hans inspiration och återkommande motiv. Den senaste separatutställningen på bortaplan var på Liljevalchs 2018, där det krigshärjade och förödda Syrien kom väldigt nära i hans stora akvarellmålningar. Vid vernissagen beskrev han än en gång sitt måleri som en väg ut ur mörkret, och den trygghet han känner i dag som en förutsättning för sitt konstnärskap.
– Jag behöver en familj, ensam mår jag inte bra, då blir det bara ren kamp.
Publicerad i tidningen Funktion i fokus, 2019 nr 1
Lerin fick 2016 tv-priset ”Ria” som Årets profil för tv-serien Vänligen Lars Lerin där han samtalade med olika människor om de vägar som livet kan ta. Fick Kristallen 2016 för årets tv-personlighet. Lerins lärlingar fick 2018 utmärkelsen ”Årets pusselbit” av Autism- och Aspergerförbundet.
Artikeln är tidigare publicerad i tidningen Funktion i fokus, som ges ut av Habilitering & Hälsa, Region Stockholm. Texten är anpassad för webb. Funktion i fokus
