Professor med passion

Man skulle nästan kunna prata om kärlek vid första ögonkastet. Danica Kragic Jensfelt glömmer aldrig sitt möte med en ”livs levande” robot i Japan för 20 år sedan. Det var en kramgo liten sak med blå ögon som hon kände sig  förprogrammerad att tycka om”. I dag är hon professor och tvåbarnsmamma och drömmer om att skapa en robot som kan ta hand om hennes nioårige son
Jonathan som har en svår kognitiv funktionsnedsättning. Vid nio års ålder har han fortfarande inte utvecklat ett språk, han har svårt att lära genom att imitera, kan inte hålla i en penna och är ständigt beroende av andra  människor.

-Att skapa en robot som kan avlasta oss genom att ta hand om Jonathan och andra barn med speciella behov skulle vara fantastiskt. Jag vet att det låter kontroversiellt, men om min son upplever maskinen som rolig och han får uppmärksamhet – ärligt talat, who cares? säger Danica och slår ut
med armarna. 

Danica går i höga ormskinnspumps och gestikulerar när hon talar. Sedan 2006 är hon professor i datalogi vid Computer Vision and Active Perception Lab (CVAP) vid Kungliga tekniska högskolan, KTH. Här leder hon ett 30-tal forskare som forskar på robotik, datorseende och maskininlärning. Hon driver flera  EU-stödda projekt och samarbetar med storföretag som ABB och Samsung.

–Robotar skulle kunna vara till enorm nytta för personer med en funktionsnedsättning eller demenssjukdom. Jag tycker att alla har rätt att leva ett bra liv oavsett kognitiv förmåga, säger hon. Tillsammans med sitt forskarlag utvecklar Danica mjukvara som gör robotar intelligentare. I  klartext handlar det om att bygga in mänsklig erfarenhet i robotens ”hjärna”.

–Det är matematiskt väldigt svårt att få en robot att förstå en så enkel sak för oss som att skära bröd. Men det gör mig upphetsad varje gång vi ska försöka lösa det, säger hon exalterat. I grunden handlar det om att utveckla sensorer som motsvarar människans sinnen med förmågan att känna av information. 

–Vi kan lägga till extra sensorer och ögon, men vi bygger inga robotar från ”scratch”. Vi köper det som finns och försöker göra det intelligent. Vi samarbetar med företag som bygger systemen och försöker pusha dem att utveckla hårdvaran hela tiden, förklarar hon. 

Det långsiktiga målet för Danicas forskning är att få robotens olika sensorer att
samarbeta så att roboten kan ta självständiga beslut. En modern robothand har visserligen rörliga fingrar, men saknar förmågan att känna värme eller att greppa saker med precision. Forskarna vet i dag ganska lite om hur komplexa fenomen som känselåterkoppling fungerar i den mänskliga hjärnan. 

–Det betyder att vi i dag inte vet hur vi kan överföra informationen om konsistens och form hos en ”mums mums” till en robots fingertoppar så att den inte kramar sönder den. Vi människor vet ju exakt hur det ska kännas, säger Danica.

Danica är hobbysömmerska och hon ger ett exempel som ligger henne nära: hon räknar inte med att få kjolen fållad eller knappar isydda under överskådlig framtid. 

–Robotarna är väldigt dåliga på att sy eftersom det är så mycket tekniker som man måste anpassa till materialet och ett pill med händerna. Danica ser en parallell till barn som har svårt att träna upp finmotoriken. Det handlar
inte bara om att integrera olika typer av sinnen, utan det krävs också ett
mått av intelligens för att kunna utnyttja dem. 

–Många barn med speciella behov har svårt att integrera sina sinnen.
De kan också ha en nedsättning av flera sinnen, som min son som har en stor synnedsättning förutom kognitiva svårigheter. Han ritar inte och kan inte återspegla sin värld. 

Danica föddes 1971 i Rijeka i Kroatien. Hon hade ett starkt rättvisepatos och alla trodde att hon skulle bli jurist. Efter en kort karriär som fotomodell kom hon i kontakt med datorer och började läsa matematik och programmering.  Hon kompletterade studierna med mekanik och fysik på Tekniska universitetet i Rijeka, där hon var en av två tjejer bland cirka 150 killar. 

–Jag kände att jag måste vara dubbelt så bra för att få samma betyg, berättar hon. Med hjälp av sin starka drivkraft lyckades hon få skolans vaktmästare att släppa in henne i datorsalen efter stängning. Mellan klockan 18 och 06 satt hon och filade på sitt examensarbete. 1995 blev hon civilingenjör i maskinteknik. Samma år följde hon med sin dåvarande pojkvän till Sverige, där han var
utbytesstudent. De bodde i Flemingsberg utanför Stockholm och hon jobbade som barnflicka och städare hos en mycket pedantisk man innan hon fick en doktorandtjänst på KTH. Det är nu snart 20 år sedan. 

–Erfarenheterna av att ha varit städerska sporrar mig i arbetet med att ta fram robotar som kan utföra de mest monotona sysslorna åt oss. Danicas team har tidigare utvecklat en sjukhusrobot som kan lyfta, bära och transportera mat, medicin och sängkläder. Tanken är att sjukvårdspersonalen ska slippa de tunga och monotona sysslorna för att i stället kunna ägna mer tid åt patienterna.

– Det finns många andra jobb som människor inte ska göra: de smutsiga,  farliga och tråkiga arbetena som inte alls är utvecklande. Jag pratar inte om att försöka ersätta människan när det handlar om jobb som kräver empati. Det handlar om att förbättra för människan. 

Hennes vision är en avancerad robot som kan hoppa in som barnvakt och hålla ett vakande öga och larma föräldrarna vid fara. 

–Jag kan förstå att det låter kontroversiellt, men om man kan få en robot att bete sig så att min son Jonathan upplever roboten som empatisk och kärleksfull – vad är skillnaden mot en mänsklig barnvakt? 

En annan funktion hos roboten skulle kunna vara att samla in data om  kroppsrörelser och skapa videosekvenser, som en terapeut sedan kan titta på för att fatta beslut om rätt behandling. Eller att hjälpa till i duschen eller vid toalettbesök. Att få sonen Jonathan har betytt mycket för hennes arbete.

–Mina projekt handlar inte om att lösa problem för barn med speciella behov. Att tänka på de svårigheter som jag upplever att han har är en väldigt viktig inspiration. Jag har lärt mig att fokusera på frågor som hur komplicerad roboten egentligen kan vara och vad som är viktigt att få den att utföra. 

–Att vi i framtiden kommer att kunna förlita oss på hjälp från de här maskinerna ger mig också styrka som förälder, säger hon. Hittills har familjen haft 20 timmars avlastningshjälp varje månad, utspridda på få tillfällen och långa pass. Danica tycker inte att det fungerat bra eftersom det är svårt att
vara med Jonathan under längre perioder. Han kan ofta vara utagerande genom att till exempel dra i håret och bitas. 

–Ofta har vi bara behov av avlastning i tre timmar, men assistenter vill jobba sina timmar i ett sträck vilket är förståeligt. Många är heller inte ”fit for fight”, de vill ogärna byta blöja och kan komma finklädda och i högklackat när Jonathan vill gå till lekparken. 

–Vi måste hela tiden träna upp nya assistenter eftersom de bara stannar en begränsad period. Min erfarenhet är att alla inte har robotens tålamod. De orkar inte alltid förstå sig på honom. Är det då så fel att förprogrammera en robot som till exempel orkar mata Jonathan oavsett om han spottar ut eller slänger maten på golvet? I sitt sommarprogram i Sveriges Radio frågade Danica sig hur det skulle vara att programmera om sin sons hjärna och få uppleva honom som en vanlig pojke, om än bara för en dag: ”Är det mindre rätt att önska sig det än att tillåta skönhetsoperationer?” Hon är medveten om att hon är inne och tassar på områden som kan vara känsliga för många, men med sin tekniska bakgrund har hon ett pragmatiskt synsätt. Hon visar en
prototyp av en ansiktsmask på vilken man kan projicera olika ansiktsuttryck. Det gör att vi upplever att masken uttrycker känslor.

– Idén är att ett sådant här robothuvud ska kunna användas för att programmeras och anpassas till individen. Det är så lätt att lura människans hjärna – ta till exempel Facebook eller andra sociala medier där vi lockas att lägga ut privat information för att få bekräftelse genom ”likes”. Robotar kan
också skapa emotioner, säger hon. 

Ett annat kontroversiellt område som upptar Danicas tankar är gränssnittet mellan människa och maskin. 

–Vi diskuterar inte den frågan i dag i samhället, på grund av att den är svår eller kulturellt betingad och styrs av moral, etik och religion, säger hon och fortsätter: –När vi går från det biologiska till det icke-biologiska blir det
väldigt komplicerat. Om man byter ut hela kroppen hos en människa och programmerar om hjärnan - vad är man då? Människa eller maskin? Min drivkraft för att skapa maskiner är just att vi ska få fortsätta att vara människor, säger hon.

Redan i dag finns intelligenta proteser som pacemaker eller ben och armar som integreras med nerver som skickar signaler till hjärnan. Skakningar hos  patienter med Parkinssons sjukdom och kramper hos personer med epilepsi kan störas ut av implantat. Den kopplingen mellan maskin, kropp och kroppsdelar är inte särskilt kontroversiell i dag. 

–Men när det gäller sexuella funktioner är det väldigt känsligt att bygga robotar som efterliknar den mänskliga kroppen, säger Danica. Här finns viktiga frågor att fundera över, menar hon.

–Som mamma tänker jag på hur det blir för Jonathan som vuxen. Om han inte får sina sexuella behov tillfredsställda kanske han blir ännu mer utagerande.

Inom den så kallade transhumanismen har man länge pratat om hur vi blir  påverkade av ny teknik, till exempel våra datorer och smarta telefoner. 

–Vi använder inte hjärnan på samma sätt i dag. Förr i tiden var det väldigt mycket manuellt arbete, man läste mycket och försökte spara informationen i hjärnan. Nu förlitar vi oss på tekniken på ett helt annat sätt. Danica är inte säker på att det är enbart positivt för nästkommande generationer, men samtidigt är hon optimistisk. 

–Vi använder inte hjärnans fulla kapacitet. Min framtidsvision är att robotarna ska frigöra tid så att vi kan bli kreativa igen på samma sätt som vi var förr.
Man kan ana en frustration hos Danica över att utvecklingen går så långsamt.
–När jag var doktorand för 20 år sedan satt vi tillsammans med  industridesigners och ritade om den befintliga tekniken och försåg hjälpmedel med lite mer funktionalitet. Sedan dess har det nästan inte hänt något – förutom robotdammsugare och gräsklippare, säger hon. Hjälpmedel inom vård och omsorg är i slutändan en kostnadsfråga. Ju fler funktioner som tillkommer, desto högre kostnader för underhåll.

–I dag vill ingen ta den kostnaden. Eftersom det handlar om stora summor så blir det ingen efterfrågan, säger hon. Men utvecklingen går inte att stoppa,
menar Danica. Robottekniken kommer att förändra vård- och servicesektorn, särskilt påtagligt för äldre och personer med funktionsnedsättning. Något som många människor med särskilda behov skulle ha nytta av är autonoma
bilar inom färdtjänsten – en robot vid ratten! 

–Taxiyrket kommer att handla om att hjälpa människor i stället för att köra bil. Alla förare får en ”crash course” i medmänsklighet. I stället för att köra bil får de övervaka att inget händer med deras passagerare, ler hon och tillägger för säkerhets skull: –Utvecklingen kommer att ske gradvis.