Hur gör man för att bli av med diagnosen?

”Ha inte bråttom”

Svar: Härligt att det går bra för dig, att du trivs med skola och vänner och ser ljust på framtiden. Du ställer en fråga som blivit ganska vanlig. De senaste åren har allt fler barn fått en neuropsykiatrisk diagnos, såsom adhd, Aspergers syndrom eller autism. För många har diagnosen varit till hjälp och gjort att både man själv och omgivningen fått en större förståelse. Man kanske har fått anpassningar och stöd i skolan och hemma som gjort det lättare.

När man blir äldre funderar man ofta mer på diagnosen och vad den innebär. Hur påverkar den min bild av mig själv och hur andra ser på mig? Känner jag igen mig i diagnosen, behöver jag den?

Prata med någon

Det är alltid bra att kunna prata om sådana tankar med någon man litar på, och som vet vad diagnosen innebär – även om det ju varierar mycket mellan personer med samma diagnos. Det kan till exempel vara någon i familjen, i habiliteringen, en intresseförening eller en digital mötesplats för personer med autism. De flesta känner så småningom att diagnosen ger en förklaring till ens eget sätt att fungera och att den mest är till hjälp. För några är det alltjämt svårt att förstå eller acceptera den diagnos man fått.

Man kan också känna som du, att saker blivit lättare och att man inte längre känner igen sig i diagnosen. Det är helt naturligt, människor växer och utvecklas. Forskning visar att de allra flesta som fått en adhd-diagnos som barn har svårigheter kvar i vuxen ålder, men bara hälften har då en så tydlig funktionsnedsättning att de fortfarande uppfyller diagnoskriterierna. För dem som fått en autismdiagnos som barn är det ungefär nio av tio som uppfyller diagnoskriterierna tio år senare.

Ibland finns det skäl att ompröva

Trots att neuropsykiatriska funktionsnedsättningar oftast är varaktiga kan det alltså ibland finnas skäl till att ompröva en diagnos, men innan man kontaktar vården är det bra att tänka efter varför det är viktigt. Upplever du att du blivit feldiagnostiserad från början? Har dina svårigheter minskat, så att du inte längre behöver stöd och hjälp?

Upplever du att diagnosen hindrar dig i ditt liv, och i så fall hur?Om du kommer fram till att det är viktigt för dig kan du kontakta en psykiatrisk mottagning och be om omprövning av diagnosen. Du måste dock vara beredd på att din önskan inte kommer tas emot med öppna armar. I dag är det många som söker vård, och vården måste göra prioriteringar enligt hälso- och sjukvårdslagen, och enligt vårdens etiska principer. Kortfattat innebär det att de med störst behov av vård ska prioriteras. De som behöver utredning, diagnos och behandling går före dem som vill bli av med en diagnos och inte behöver behandling eller stöd. Möjligheten till omprövning av neuropsykiatriska diagnoser är dock något som ofta diskuteras i vården, eftersom efterfrågan ökar snabbt.

Ha inte för bråttom

Jag tycker det är bra att du funderar över din diagnos men vill samtidigt ge dig rådet att inte ha bråttom. Många vill bli av med sin diagnos i 16–20-årsåldern, när man fortfarande pluggaroch bor hemma. Kanske man vill ta körkort utan att lämna in ett särskilt intyg, eller söka till ett blåljusyrke. Mitt råd är att vänta några år eftersom livet förändras. När man är 25–30 år och ska klara allt ansvar kring jobb, eget hushåll och kanske familj, kan även den som har mindre svårigheter få större problem i vardagen. Man kan behöva stöd i en ny livssituation och då kan diagnosen vara bra att ha. Ett viktigt kriterium för en neuropsykiatrisk diagnos är att det finns en funktionsnedsättning i vardagen men då har det betydelse olika vilken vardag man lever i, vilka krav som ställs och vilket stöd man har från omgivningen. Vilket ju varierar under livet.

Till sist: du är alltid du, med starkare och svagare sidor, oavsett om och när du har en diagnos. Lycka till!