Bilder som känns

Rolf Eriksson balanserar kameran på toppen av sin blindkäpp och trycker försiktigt ner avtryckaren till hälften. Framför sig har han  Skanstullsbron, som han ofta passerar på sina promenader. ”Blev det ett pip”,
frågar han Truls Nord som är med honom under fotosafarin. Rolf kan inte se bron eftersom han är blind. Men han kan fotografera den och sedan uppleva bilden när den tryckts och hamnat på ett ark med upphöjda nivåer och
räfflade linjer som markerar ljusa och mörka partier i fotot. Det är beröringen, den taktila känslan, som ger bildupplevelsen av himmel och skugga, trädens grenar och brons välvningar. Truls Nord lägger sin mobiltelefon på kafébordet i Dieselverkstaden efter att ha visat filmen med Rolfs fotosafari.

–Rolf vill fota saker i vardagen, sånt som han känt på. Det kan vara ett dörrhandtag eller en port. I hans bilder är allt snett och vint, det är hans egna vinklar på tillvaron och han har ett alldeles eget distinkt bildspråk, säger Truls Nord med ett leende som avslöjar hur stolt han är över sin fotokompis. 

En person med nedsatt syn och hörsel är mer eller mindre utestängd från det som genomsyrar seende människors vardag – bilder och ljud. Sådana intryck kan personer med dövblindhet få beskrivna för sig genom en tolk som på teckenspråk ”skriver” i handen. Men att själva få uttrycka sig med bilder har hittills varit i stort sett omöjligt.

När Truls Nord 2008 jobbade som fotograf på Tekniska muséet träffade han en
grupp personer med dövblindhet som kommit dit för att utvärdera  tillgängligheten. De berättade om sina liv och Truls blev helt fascinerad. 

–Det blev ett väldigt starkt möte, och jag var förvånansvärt berörd. Vi har väl alla funderat över hur det skulle vara att vara blind eller döv, men att höra om deras liv var mycket lärorikt. Vi är så lika, och de beskrev saker med humor och självdistans. Men det var också tydligt att de var utestängda från väldigt mycket, berättar Truls och fortsätter:

–Visuell kommunikation som jag spenderar mina dagar med finns inte för dem. Jag kände att jag skulle vilja göra något för att ändra på det. Tänk att kunna skapa bilder som de kan uppleva, säger han och ritar med fingertopparna i luften framför sig.

Det gick några år men tanken ville inte släppa. När han beslutat sig för att säga upp sig från muséet och i stället börja en konstnärlig bana så kände han att det var dags att förverkliga sin idé. Truls tog kontakt med Förbundet Sveriges Dövblinda och tillsammans skrev de en ansökan om ekonomiskt stöd till projektet från Arvsfonden. 

–Vi fick avslag och det var väldigt bra. Arvsfonden har som krav att de som avses med projekten ska vara delaktiga och inte bara mottagare. Det är ju helt rimligt, och ju mer jag jobbar med det här desto mer avgörande blir den parametern. Så det blev en ny, och den här gången mer lyckosam, ansökan.

Tre personer med dövblindhet fick lära sig att hantera en kamera för att sedan börja fotografera. En av dem var Rolf Eriksson. Precis som de två andra
i projektet, Graciela Sundström-Gonzales och Göran Rydberg, fotograferar han fortfarande – nu på egen hand. Graciela Sundström-Gonzales arbetar också med skulptur och måleri – ytterligare exempel på taktila upplevelser.
Men själva tekniken för att ta fram de taktila fotografierna då? Ja, den svettades Truls och olika samarbetspartners länge med. Efter en rad olika experiment – med bland annat tredimensionell skrivare, interaktivt papper och reliefer – hittade projektgruppen till slut rätt.

–Vi utvärderade ju alla försök tillsammans med dövblinda och det blev bara svårare och svårare. Så kom snilleblixten, att använda samma material som i tekniken bakom handikappskyltar. 

För att bilden ska bli taktil skrivs den ut fyra gånger och varje lager får  infrästa konturlinjer som ger ett djup – det går att förstå och känna att en bro ligger
längre bort än träd i förgrunden. Det finns också ett rastersystem som gör att mörker och ljus går att urskilja.

–Rastret gör att man kan känna hur ljuset förändras, det blir inte jämngrått. När vi visade upp den första bilden för en kvinna som varit blind hela livet så sa hon att hon för första gången fattade vad en dunkel atmosfär är. Det var när hon kände på ett parti av bilden som var tagen under en bro. Då kändes det verkligen som att vi åstadkommit en stor grej, skrattar Truls och rotar fram ett foto i A3-format ur ryggsäcken. 

–Här, känn på den!

Att sätta fingertopparna på den taktila bilden av Väsby kyrka, inbäddad i grönska, är en speciell upplevelse. Fokus blir att inte titta så mycket utan att bara känna på de räfflade linjerna som markerar att det är skugga under trädet i förgrunden och att försöka förnimma de vaga konturerna av de små ankarjärnen på kyrkans fasad. Svårt men också spännande. 

–Vi har en bildbeskrivning till, annars blir man bara frustrerad och irriterad. Det
var en utmaning att reducera informationen i bilden, det går inte att ha mer än fyra lager för då skulle det krocka med något annat. Truls upptäckte också att bildbeskärningar måste förklaras. För en person som aldrig sett blir det konstigt om ett foto på en häst är beskuret så att huvudet hamnar utanför ramen – ”då frågade folk varför hästen tappat huvudet”. 

–Sådana parametrar är inte självklara för en icke-seende. Man lär sig otroligt mycket när man jobbar med synskadade. De lägger hela handen på bilden först för att få en översikt, sedan går de in mer och mer på detaljer. Man kommer själv så mycket närmare den faktiska bilden när man tittar på den tillsammans med en synskadad person, säger Truls.

Under projektet har han varit noga med att inte lägga sig i sina fotografers  bildtänk för mycket. Att börja prata om gyllene snittet skulle bara komplicera saker, tyckte Truls. I stället fick en curator sätta sig ner med de tre fotograferna och hjälpa dem att utveckla sina respektive bildspråk. 

–De tittade på bilderna ihop framför datorn och curatorn frågade dem vad de
ville uttrycka med sina bilder. Det hjälpte dem att definiera sig själva och de lärde sig att göra saker som fungerade i praktiken. 

Truls Nord har efter att projektet avslutades 2014 funderat mycket på hur tekniken skulle kunna förfinas, och hur mer subtila foton kan förklaras med den taktila metoden. Går det att använda bildmotiv som inte är så redovisande?

–Min grej är upplevelse, mer än tillgänglighet i sig, och jag vill ta det vidare.  Visserligen har vi i projektet lyckats med att blanda in upplevelser i  informationen, men det är fortfarande väldigt mycket information. Han menar också att känseln är ett sinne som vi alla har nytta av att utveckla – vare sig vi ser, hör eller inte. Kanske kan taktila bilder vara bra för personer med kognitiva problem, tänker Truls

– det är ofta lättare att koncentrera sig på saker man kan känna med fingrar och händer. 

När hans egen son Malte var med på den första utställningen i projektet med taktila bilder blev han väldigt nyfiken och ställde en massa frågor. 

–Annars brukar han sticka efter fem minuter, så jag tror att det här är något som kan fånga barns uppmärksamhet. Nu siktar Truls Nord på projekt som tar
sig bort från informationen och gör en djupdykning i själva upplevelsen. När han nyligen gjorde ett uppdrag för en ögonklinik i Karlstad testade han  gränserna lite med en taktil bild. 

–Den bygger bara på ljus och har inte så många konturlinjer. Det är en bild på ett fjällandskap, Hardangervidda, i motljus och den är så pass stor att man får sträcka ut armarna för att nå ramen på bägge sidor, berättar han.

Han beskriver hur han gick in i landskapet på ett helt annat sätt när han själv kände på den, och att det visuella nästan kändes som om det var i vägen. Och där och då föddes en ny tanke – kan man ta bort motivet, själva fotot, och bara ha en vit yta där man känner att det är fjäll och himmel under fingrarna?
–I det taktila finns sådant som är högst relevant att jobba konstnärligt med. Det handlar mer om att uppleva än att förstå. Ofta får man ju inte ta på konst. Fundera på hur mycket konst du känt på? 

Helst skulle hanvilja göra taktil offentlig konst, men konstaterar att det är en jätteknepig fråga. Anledningen till att man ofta inte får beröra konst är ju att smitta kan spridas och att konstverken kan förstöras genom kladdiga fingrar till exempel. Men med samma envishet som han tog sig an projektet med taktilt foto funderar han nu på hur konst med tillstånd för beröring skulle kunna bli verklighet.

–Det är ju en tillgänglighetsfråga, för även här är synskadade utestängda från möjligheten att ta del av den här konsten.

Tänk om teatrar inte bara hade syntolkning utan också en taktil bild på scenrummet som man kan ta på innan man går in i salongen? Vilken skillnad det skulle bli, man skulle få en visuell bild i huvudet, se hur rummet ser ut. Hans eget scenrum nästa år kommer i alla fall att vara högst taktilt. På Nacka  konsthall ska Truls inramade tavlor vara helt beröringsbara, redo för en upplevelse genom känselnerverna i alla besökares händer och fingrar.