I Stina Wirséns värld är alla lite eljest

Lite på sniskan i en stor, fluffig soffa ligger hon. Nej, han? Eller, den? Vem? Det är Nallegrisen, en rosa mjukisfigur av obestämbar art från Stina Wirséns älskade ”Vem”-böcker.

Det mesta sitter lite snett på Nallegrisen, det är som om de skeva ögonen förundrat tittar på en värld befolkad av obegripligt symmetriska varelser. Vem-figurerna är annorlunda, de är en kanin eller nallegris eller bara en blubb men många barn identifierar sig ändå starkt med dem.

–Figurerna i Vem-böckerna är normala i sin värld och ungar reflekterar inte över det. De är individer, och det är individers känslor som de unga läsarna identifierar sig med. Inte hur någon är eller hur något ser ut, säger Stina Wirsén.

Hennes arbetslokal ligger i ett mycket gammalt hus med fönster mot Riddarfjärden. Här är Nallegrisen i gott sällskap av andra kompisar som stigit ut ur böckerna och blivit mjukisdjur, tavlor, barnteaterfigurer eller porslinsdekorationer, tillsammans med massor av skisser och färdiga teckningar.

–Det är hit jag går på dagarna sedan mer än 15 år. Här har jag mina arbetsverktyg men idéerna kan lika gärna komma på t-banan eller på en promenad eller i badkaret, säger hon.

Mänsklighetens variation

Vid sidan av Vem-böckerna och flera andra älskade barnboksserier, är Stina Wirsén känd för sina illustrationer och porträtt i Dagens Nyheter.

Såväl barnboksfigurerna som porträtten av verkliga männi - skor bär på något annorlunda. En blick, en ansiktskontur som flyter ut – eller som i Nallegrisens fall, hela gestalten. Något lite eljest. Något man direkt tycker om.

–Jo, alla är väl åtminstone lite skeva. Jag vet inte hur det har blivit så, jag vet bara att jag har tecknat och målat sedan innan jag var två år och att fokus hela tiden har varit det påhittade, fantasin, men så upplever ju många tillvaron egentligen. Annorlunda, säger Stina Wirsén.

– Jag försöker skildra variationen hos mänskligheten, tillägger hon och nämner en figur i bokserien Liten skär och många små brokiga som exempel: Lucia som kör rullstol.

–Men det handlar aldrig om att Lucia sitter i rullstol. Rullstolen är med, ibland är den bra för att man kan skjutsa någon, en annan gång ska de bada och då får de andra barnen lyfta Lucia till vattnet. Alltså, Lucia kan inte gå, men varför vet vi inte, det kan vara en CP-skada eller något annat. Det är medvetet okommenterat från min sida.

Hon tycker att böcker där funktionsvariationer är beskrivna också behövs men de får andra göra.

–Jag vill ge en bredare palett för identifikation. Det roliga är att jättemånga barn ute i förskolor vill vara Lucia, de tycker att hon är finast eftersom hon har en luciakrona.

Blodig historia

Hos Stina Wirsén framställs svårigheter och utmaningar som intressanta snarare än som problem. Ett exempel är när lilla nallen i Vem är borta? tappar bort sin Stor i mataffären.

–Det är förstås ett problem. Men då kommer en stor fågel och frågar ”Letar du efter något?”. Vuxna förstår att fågeln vill väl, men lilla nallen tycker den är obehaglig och går ut ur affären för att leta efter Stor.

 Det får man ju inte, och fågeln kommer efter och säger ”Du får inte vara här ute, gå in igen!” Då biter lilla nallen fågeln, hårt så att det kommer blod.

–Det här är jätteintressant att prata med barnen om, för här har problemet, att Stor är borta, blivit en annan frågeställning: Vad hände, var fågeln dum eller snäll som skällde, var nallen dum som gick ut ur affären, får man bitas, kan man också förstå att lilla nallen blev rädd eller irriterad?

Inte bara en ond och en god

I Wirséns annorlunda värld är det inte en som är god och en annan som är ond.

–I mina böcker turas de om att puckla på varandra, att vara inkluderande och exkluderande. Lite fulare känslor är med. Jag förstår att fabler och episka historier om gott och ont där den svaga vinner har en bäring. Men jag tror att om man matar små barn med enbart den litteraturen så lämnar man dem i sticket. Om det bara finns en ond och en god, så sitter barnet där med sina egna mindre bra egenskaper – avundsjuka, missunnsamhet, snålhet, vad du vill – och vem ska barnet identifiera sig med då?

Att teckna av verkligheten innebär en större uppförsbacke för henne, det kommer inte lika naturligt, förklarar hon. Det kan låta förvånande för den som har fascinerats av hennes lika igenkännbara som fria tolkningar av personer som Astrid Lindgren, Sara Danius, Bob Dylan, Ingmar Bergman eller någon annan av de hundratals porträtt som hon tecknat genom åren.

Förhöjda ångestnivåer

Är det så att hon hittar mer av sig själv i de skeva, annorlunda figurerna? Hon funderar.

–Det skulle kunna vara så. Jag var ett ängsligt barn. Mörkrädd, hade alldeles för mycket fantasier. Som vuxen har jag förhöjda ångestnivåer. Jag blir för rädd för saker, och det där drog på mer när jag blev förälder. Plötsligt fanns det för många omkring mig som jag tyckte om och som jag därför oroade mig för. Skörhet är ju vanligt hos kreativa – det kostar något att vara receptiv.

–Så jag kan säga att jag är enormt tacksam för att ha fått växa upp i ett hem där det varit fullständigt naturligt att jobba med de här uttrycken. Jag har ärligt talat svårt att se hur jag skulle ha klarat mig utan det.

Stina Wirsén växte upp i Älvsjö i södra Stockholm med en syster, mamma som var bild- och speciallärare och pappa skulptör och formgivare. För Stina blev estetiska linjen på Södra Latins gymnasium en mental skjuts efter grundskolan där hon inte trivdes.

– Jag var inte ett utsatt barn men jag passade inte in. Familjen Wirsén bodde i kollektiv tills Stina var tio år, och banden till de andra i storfamiljen har hon kvar.

– Jag tror inte så mycket på blod utan på att man bygger sina familjer, och det har jag och min man gjort även med våra barn. Vi har alltid umgåtts, nästan levt, väldigt nära andra familjer, enligt den där kollektivtanken. Det har varit en väldigt barnnära miljö.

Starkt behov av egentid

Stina Wirsén har tre barn, alla i dag på väg mot vuxenåldern. Hon har alltid umgåtts mycket med dem men också haft ett starkt behov av att få vara ifred för att teckna, måla och skriva.

–Det är terapeutiskt för mig och jag mår dåligt och blir rätt dum mot min omgivning om jag inte får hålla på, säger hon. När barnen var mindre försökte vi ha semester, men jag var urusel på det. Efter några år kom vi på att min man och barnen drar ner till stranden och så får mamma vara ifred och rita i tre, fyra timmar. Sedan kommer alla hem och då är mamma på strålande humör och kan semestra resten av dagen, och laga mat, spela spel, vad som helst.

–Jag måste ha den där lilla egentiden varje dag, att få vara i mitt huvud och hålla på.

Under de decennier som Stina Wirsén varit verksam har omvälvande saker hänt inom hennes yrke, som att konstnärer behövt lämna det solitära skapandet för att bli mer offentliga personer.

–Jag är ju ingen estradör, jag är en betraktare, men i mitt yrke måste man synas nu mera. Jag kan inte sitta och sura i min ritskrubb och säga ”jag tänker inte åka till bokmässan” – det funkar liksom inte.

Träffa barn det bästa hon vet

Vid sidan av det hon känner att hon måste göra, finns det möten med publiken som hon verkligen gillar.

–Det är att jag får vara ute och träffa alla barn. Att åka till förskolor och träffa barn är bland det bästa jag vet, jag säger alltid ja och jag har varit överallt i Stockholm: Jordbro, Fittja, Tensta, Östermalm, Vasastan, Rinkeby, you name it.

Arbetet med små barn och bildskapande har hon även tagit med sig till andra delar av Sverige och utomlands, bland annat till Sri Lanka, Indien, Japan och Kina.

–De säger så fruktansvärt roliga saker. En av de bästa är: ”Har du gjort den här boken?”. ”Ja, det har jag”. ”Det tror inte jag på!” Eller ”Hur har du gjort för att boken ska bli hård på utsidan?” och ”Hur kan det finnas tre exakt likadana böcker?” Helt underbart!

Vurmen för konsthantverk ingen slump

En annan förändring i konstnärsyrket är digitaliseringen. Stina Wirsén är i högsta grad en analogt arbetande bildkonstnär. Hon använder handen. Hur ser hon på det taktilas status i den elektroniska eran?

–Jag är inte emot teknik, verkligen inte. Det finns effekter som jag bara kan uppnå digitalt och då får jag köpa den tjänsten. Det behöver inte vara en motsättning, jag är bara inte intresserad av att lära mig skapa i datorn. Att hålla på med händerna är otroligt viktigt för mig.

–För mig handlar det om sinnlighet. Jag gillar hur olika tusch och bläck reagerar på olika papper. Man kan säga vad man vill, men just det kommer man i alla fall inte åt på en ritplatta. Så för mig vore det skittråkigt att inte få gå till konstnärshandeln och känna, klämma och välja. Jag tycker det är fint att sådant finns kvar. Den nygamla vurmen för konsthantverk, blyertsteckningar, stickning, virkning, till och med brodyr, som man kan se nu är nog ingen slump. Folk behöver det taktila.

I år är Stina Wirsén aktuell med en ny föreställning för barn och en konstutställning i New York. Får jag vara med? är en musikal på Lejonkulan, Dramatens Scen för de små, som fick lysande recensioner efter premiären i februari. Den handlar om vem man är i flocken och karaktärerna ser ut som ett mellanting mellan lurvigt djur och människa, i både öm och komisk gestaltning. Stina Wirsén har skrivit manus och gjort kostym och scenografi.

–Jag var i himmelriket när jag jobbade med föreställningen, säger hon.

Antingen skitglad eller livrädd

Det finns också planer på en USA-turné med utställningen Papier som i fjol visades i Lidköpings konsthall. Den består av Stina Wirséns akvareller och tuschmålningar och Bea Szenfelds raffinerade klädkreationer tillverkade av papper.

–Papier är en hyllning till handens rörelse. Bea klipper och viker och syr och nålar. Jag ritar, målar, klipper och ristar, och vi ska bygga upp ett stort skrivbord där alla våra verktyg finns: saxar, skalpeller, pennor, penslar – allt!

Vad är det då som hela tiden driver henne mot nya gränser och uttryck?

–Ångest! Haha! Nej, men livsglädje också. Jag kan säga så här: jag är aldrig depressiv och nere, utan antingen skitglad eller livrädd. Båda är väl drivkrafter.

 

Publicerad i tidningen Funktion i fokus, 2020 nr 1