Som tonåring vill man kunna bli mer självständig och klara av saker utan sina föräldrar. Men om man har en funktionsnedsättning är man ofta mer beroende av sina föräldrar än andra. Olika former av stöd kan stärka möjligheten att frigöra sig.
Det är inte lätt att vara självständig eller revoltera mot dem som man i samma stund behöver hjälp och stöd ifrån. Därför är det inte heller ovanligt att det tar längre tid att frigöra sig från sina föräldrar om har en funktionsnedsättning.
Som tonåring kan det också kännas extra svårt att möta omgivningens ibland negativa syn på funktionshinder, under en period då man utvecklar sin identitet och har mycket funderingar kring sig själv.
Som barn tänkte man kanske inte så mycket på sin funktionsnedsättning. Men när man blir äldre är det vanligt att man börjar fundera och vill ha svar på frågor, som exempelvis:
Ibland kan det kännas svårt att acceptera att just man själv har drabbats - man kan känna sig arg eller ledsen och tycka att det är orättvist. En del kan tycka att det är skönt att prata med någon annan om sina känslor kring det.
Under uppväxttiden kan det ofta ha funnits ett fokus på vilka svårigheter man har och vad man inte klarar av. Det kan i sin tur ha gett en dålig självkänsla – en känsla av att man är underlägsen andra och inte bra på någonting.
Men man är inte bara sin funktionsnedsättning. Olika saker i livet formar en till den man är. För att kunna bli en självständig person kan man behöva reflektera över sig själv:
Det kan också handla om att upptäcka vad man gillar och vilka intressen man har. Och om att försöka fantisera och fundera på hur framtiden kan se ut, och vad man drömmer om.
Det kan kännas bra att träffa andra tonåringar i samma situation och personer med samma funktionsnedsättning som en själv som lever ett vuxenliv.
Om man vet mycket om vad man klarar och vad man har svårt med, får man också större kontroll över sitt liv. Därför är det viktigt att ta reda på så mycket som möjligt om just sin egen funktionsnedsättning och vilka speciella förutsättningar man själv har.
Har man koll på vad man själv har svårt med, finns också möjligheten att försöka hitta metoder för att komma runt det, och hitta strategier eller lösningar som gör att man klarar saker ändå. Att ha ”superkoll” ger en större egenkontroll.
En del har funktionsnedsättningar som innebär att de är mycket beroende av sina föräldrar. Föräldrarna har fungerat som personliga assistenter och hjälper till med mycket, inte minst kroppsligt.
Men när man blir äldre, kroppen utvecklas och man har behov av ett privatliv, kanske det inte känns lika bekvämt längre. Då kan man känna att man inte vill att föräldrarna utför vissa saker eller lägger sig i allt. Man kanske inte längre vill att de tar på alla ställen på kroppen, eller har inblick i allt man gör.
Har man rörelsehinder kan det innebära en form av frigörelse att ha en personlig assistent som gör saker i stället för sin mamma eller pappa. Internet ger också möjlighet att ta kontakter på egen hand, även om man har begränsad rörlighet.
För att stärka möjligheten att bli mer självständig, är det viktigt att man tar reda på vilka olika slags stöd man kan få från samhället. Har man bra kunskap om vad samhället kan ge för stöd ökar också känslan av att man har kontroll över sitt liv. Man kanske kan se möjligheter till ett självständigt liv, och kunna klara mycket utan sina föräldrar.
Som tonåring med funktionsnedsättning kan man behöva träna på att klara saker för att så småningom bli mer självständig. Det handlar om att stegvis öva på saker som man behöver eller vill kunna klara som vuxen. Det kan till exempel handla om laga mat, hantera pengar, åka buss själv eller använda ledsagare när man ska ta sig någonstans - eller mycket annat.
Habiliteringscentren arrangerar ungdomsgrupper där man tar upp frågor som relationer och vänner, egen bostad och arbete och andra framtidsfrågor. Där får man även träffa andra som är i samma situation.
Tillsammans med arbetsterapeuten eller sjukgymnasten kan man diskutera hur man kan träna eller hitta hjälpmedel för att klara av vissa saker själv. Läs mer under "Flytta hemifrån" om att få information om samhällets stöd.
Det finns möjlighet att samtala med en psykolog eller kurator på habiliteringscentret som kan ge stöd om man behöver ta upp mer privata saker kring sitt känsloliv. Man kan exempelvis behöva prata om relationen till föräldrarna, om vänner eller om sitt självförtroende.
UNG vänder sig till dig mellan 13- 25 år med måttlig till lindrig utvecklingsstörning eller rörelsehinder. På UNG träffar man andra som har samma funktionsnedsättning och tillsammans diskuterar man olika frågor och kan utbyta tankar o erfarenheter. På så sätt kan man reflekterar över vad man själv tycker och känner.
Man får även träffa äldre personer med samma funktionsnedsättning som en själv, samt kunskap om vilka rättigheter och skyldigheter man har i samhället. Träffarna stärker möjligheten att lära känna sig själv, ta ansvar och våga kliva in i vuxenlivet.
> Läs mer om UNG samtalsgrupper
Klara Mera, arbetar med kognitivt stöd, det vill säga allt som gör det lättare att förstå, minnas, tänka, planera, välja och hantera tid. Här finns bland annat en vanlig lägenhet som har en mängd olika produkter och hjälpmedel som man kan se och pröva. Tillsammans kan man diskutera och få tips på verktyg man kan använda för att själv klara mer i vardagen.
> Läs mer om Klara Mera
Stäng fönstret
Skriv ut
Tipsa en vän