Alternativ behandling vid autism

Det finns många alternativa eller kompletterande behandlingar vid autism. Behandlingar som i dag väcker stort intresse är inriktade på mag-tarm-funktion, dietkost och kosttillskott. Gemensamt för olika typer av alternativ behandling är att de saknar den vetenskapliga bakgrund som krävs för att kunna erbjudas inom sjukvård och habilitering. Viviann Nordin, medicine doktor, har gjort en översikt av den alternativa behandlingen vid autism.

Alla som får diagnosen autism har vissa gemensamma drag vad gäller förmågor och beteende. Men personer med autism är olika varandra i många andra avseenden. Autism kan finnas vid alla nivåer av intellektuell funktion och samtidigt med andra funktionsnedsättningar och sjukdomar. Det har funnits och finns förhoppningar om att kunna hitta orsaken till autism genom att studera vilka kroppsliga symtom man ser hos barn och vuxna med autism. Detta har lett fram till olika förklaringsmodeller eller hypoteser om orsakerna och till alternativa behandlingsformer. Målsättningen med alternativa behandlingar är ofta att direkt påverka den process som enligt hypotesen leder fram till autism, ofta finns en stark tro på att en behandling är ”botande”. Det kan röra sig om att tillföra substanser som får kroppen att fungera bättre (som till exempel kosttillskott eller hormon), eller att förhindra kontakt med ämnen som man tror är skadliga (som vid dietbehandling). Annan alternativ behandling innehåller speciella former av träning som bygger på att påverka sinnessystemen (sensorisk träning).

Vetenskaplig bakgrund saknas

Det som är gemensamt för de olika formerna av alternativ behandling är att de saknar den vetenskapliga bakgrund som krävs för att en metod ska erbjudas inom sjukvård och habilitering. Vad innebär då vetenskaplig bakgrund? All forskning bygger på att ställa frågor och formulera hypoteser, hitta sätt att testa hypoteserna och sedan bedöma resultatet. I en första studie av en metod är gruppen som studeras liten och det saknas oftast en jämförelsegrupp, som inte får behandling. För att bekräfta fynden måste denna första studie (ofta kallad pilot-studie) följas av ytterligare studier med god kvalitet. Riskerna med en behandling måste också utvärderas. Flera metoder som under en period använts som alternativ behandling har blivit väl studerade, och det har blivit klarlagt att det inte går att påvisa någon effekt (ex. injektion av hormonet sekretin och behandling i högtryckskammare, HBOT, se senare avsnitt).

En del av de metoder som fått stor spridning kan ha positiv effekt för en viss andel av barnen med autism, till exempel försök med diet till de barn som har stora problem med mag-tarm-funktionen. Det som är alternativt och problematiskt är när en behandling rekommenderas okritiskt till alla och förknippas med stora förhoppningar om förbättring. För nästan alla barn med autism sker framsteg med tiden och/eller sekundärt till andra insatser. Det kan vara svårt att avsluta en behandling som kanske inte fungerar men som tidsmässigt startat under en period då barnet gjort goda framsteg. Det är därför viktigt med så god vetenskaplig bakgrund som möjligt till alla typer av behandling, liksom att det finns god utvärdering och uppföljning.

Kännedom om metoderna kan spridas genom artiklar i pressen och via internet samt från person till person. I huvudsak är det seriöst menade förslag till insatser. Vissa av åtgärderna är också välkända i sjukvården men med annan indikation (det vill säga att det då finns ett annat skäl till att man väljer en viss typ av behandling). Det är samtidigt så att man kan misstänka att vissa förslag på behandling mest eller enbart är positiva för de som marknadsför dem.

När vi från sjukvårdens sida ska försöka analysera alternativa behandlingar är det fråga om en balansgång mellan att vara alltför kritisk och att vara alltför tolerant mot bristerna i den vetenskapliga bakgrunden. Ett visst mått av ödmjukhet måste visas från sjukvårdens sida. Nya och bra behandlingsmetoder kan kanske komma fram ur det som från början var alternativ behandling. Men det är självklart så att metoder måste bedömas enligt samma normer och med samma säkerhetstänkande vid insatser till barn och vuxna med autism, som vid andra tillstånd.

Autism och medicinska diagnoser

Hos en minoritet av personerna med autism, kanske en av fem, kan man identifiera ett speciellt medicinskt tillstånd som orsak (med de metoder som finns i dag). Det rör sig om ett stort antal olika diagnoser som var och en bara kan förklara en liten andel av alla fall av autism. Dit hör tillstånd med annorlunda uppbyggnad av hjärnan, som till exempel syndromen fragilt X och tuberös skleros och vissa sjukdomar och skador som inträffar under fosterstadiet. Det finns inga medicinska tillstånd som i precis alla fall leder till autism. Om man kan hitta en orsak till autism ger detta ofta värdefull information. Till exempel kan en medicinsk diagnos ge kunskap om riskerna för andra medicinska problem och ibland leda fram till särskild behandling. Kunskapen kan också ge möjlighet till genetisk rådgivning.

Hos majoriteten av personer med autism kan man inte hitta någon definierad sjukdom eller skada som orsak. Forskning har visat att genetiska faktorer är viktiga – i samspel med faktorer i omgivningen. Arvsanlagen utgör ett ”program” för hur biokemiska processer byggs upp och för hur till exempel nätverken i hjärnan utvecklas. Genetiken är komplex – samma förändring i arvsanlagen kan finnas vid olika typer av utvecklingsproblem. Det är skillnad mellan ärftlig och genetisk. En person med autism kan ha en viss förändring i sina arvsanlag som inte finns hos släktingar, eller som hos dem inte har gett upphov till några svårigheter inom autismspektrumet.

Yttre faktorer kan vara orsak till skador men kan också påverka hur den genetiska informationen kommer fram (om generna uttrycks eller inte). Detta gäller från fosterstadiet och framåt i livet. Detta område, som kallas epigenetik, är aktuellt och viktigt i dagens forskning.

I all diagnostik av autism bör det ingå en diskussion mellan läkaren i det utredande teamet och familjen om vad som kan vara orsak till symtomen på autism. Man behöver göra en individuell bedömning av vilken medicinsk utredning som är aktuell för det enskilda barnet (exempelvis genetisk utredning). Utredningen bör också vara inriktad på att upptäcka eventuella andra funktionsnedsättningar eller sjukdomar. I bästa fall ska det vara ett nära samarbete mellan barnsjukvården och familjen om allt som rör barnets hälsa. Dit kan höra att hjälpa till att värdera möjligheter och risker med alternativa behandlingsförslag; i vissa fall förståelse för att välja viss behandling och i andra fall stöd åt ett beslut att avstå.

Vid uppföljning av alla barn med autism bör det sedan vara enkelt för familjen att komma i kontakt med en medicinsk enhet. Alla de vanliga sjukdomarna i barndomen finns också i gruppen som har autism. Ibland behövs en förnyad eller kompletterande medicinsk utredning. Det är också viktigt att försöka ordna så att den grundläggande hälso- och sjukvården fungerar bra för vuxna med autism. Registerstudier har visat att många sjukdomar är vanligare bland vuxna med autism än i befolkningen i övrigt (Hirvikoski 2016).

Olika former av alternativ behandling

Många olika typer av behandling har varit alternativ till eller kompletterat de insatser som har erbjudits via sjukvård och habilitering. Behandlingar som i dag möter stort intresse är inriktade på mag-tarm-funktion, dietbehandling och kosttillskott. Andra områden som varit eller är aktuella är behandling med hormonerna oxytocin och sekretin, immunologisk behandling, försök att påverka miljöfaktorer, behandling med hyperbar syrgas samt sensorisk träning. En sammanfattning av insatser vid autism har publicerats exempelvis av Levy och Hyman (2015) samt Lyra och medarbetare (2017).

Behandling inriktad på mag- och tarmfunktion och kost

Det finns flera hypoteser om att störningar i tarmen har betydelse för utveckling av autism. Bakgrunden till kopplingen mellan autism och tarm är att det finns nervceller i tarmen och att samma hormonsystem kan påverka både hjärna och tarm. Tarmens funktion har också betydelse för utvecklingen av vårt immunsystem.

Tillstånd med symtom från mage och tarm kan delas in i två grupper:

(1) sjukdomar med tydliga orsaksfaktorer, och där en medicinsk utredning visar avvikelse. Hit räknas bland annat inflammatorisk tarmsjukdom, födoämnesallergier, immunologisk sjukdom (som celiaki) och effekter av missbildningar. 

(2) tillstånd där det inte finns någon tydlig avvikelse som är relaterad till sjukdom. Dessa tillstånd kallas ofta för funktionella tillstånd.

Båda formerna av tillstånd är vanliga både hos barn och vuxna, såväl hos dem som har och inte har autism. Ett visst symtom från mag-tarm-kanalen kan också ha varierande bakgrund. Förstoppning kan till exempel bero på en medfödd missbildning i ett litet segment i grovtarmen men är mycket vanligare som en funktionell störning. Även de tillstånd som kallas funktionella kan ge svåra symtom och påverka livskvaliteten.

Symtom från mage och tarm hos barn och vuxna med autism

Det finns rapporter om att barn med autism så ofta har mag-tarmproblem att det närmast skulle vara typiskt. De rapporterna bygger ofta på att föräldrar i efterhand får berätta hur mycket problem som barnen haft. Det finns en annan form av studier där man ser hur stor andel av personer med autism som innan diagnosen ställdes hade så tydliga symtom så att man sökte sjukvård. Denna andel jämförs sedan med hur många som har samma typ av symtom på mag-tarm-sjukdom i andra grupper som inte har autism. Den här senare typen av studier beskriver en något ökad förekomst av mag-tarm-symtom hos barn med autism men inte lika tydligt (Alexeff 2017). Resultaten varierar. Det beror bland annat på att de metoder som använts är osäkra, till exempel används olika skattningsformulär som inte är väl studerade (Holingue 2017).

Förstoppning/obstipation är ett vanligt symtom enligt studier och vid uppföljning inom habilitering och barnsjukvård. Det uppstår onda cirklar, där tillståndet förvärras på grund av svårigheter med rutiner, ensidig kost, rädsla för smärtor och för själva toalettsituationen. Förstoppning leder till utspänd tarm, smärtor och diarréer. Tarmfloran kan också ändras vid förstoppning (Strati 2017).

En frågeställning har varit om barn med autism har en speciell typ av tarmsjukdom. En engelsk läkare, Andrew Wakefield, beskrev på 1990-talet en form av inflammation i tarmen som han ansåg vara speciellt kopplad till autism och som uppkommit sekundärt till vaccination mot mässling. Denna studie visade sig vara inkorrekt utförd med felaktiga slutsatser och drogs tillbaka av den tidning som publicerat ursprungsartikeln. Flera senare studier har inte kunnat visa något samband mellan vaccination mot mässling och autism, förutom det tidssamband som finns genom att barnen får vaccinationen mot mässling vid den tidpunkt då ofta symtomen på autism blir uppmärksammade (Taylor 2014, Maglione 2014, Davidson 2017). Trots detta lever farhågorna kvar hos många, och i vissa samhällen har andelen som vaccineras mot mässling minskat.

Ett led i hypoteserna om sambandet mellan autism och tarmsymtom är att tarmen är mera ”genomsläpplig” än normalt. Det skulle innebära att skadliga nedbrytningsprodukter från födan tas upp i blodet och når hjärnan. Aktuell forskning har inte kunnat visa att förändrad genomsläpplighet i tarmen är vanligt i grupper med autism. I stället finns studier som talar emot detta. Det finns lika många som har avvikande fynd (i laboratorie-data och vid biopsier/vävnadsprover) i grupper med autism som i andra grupper med liknande mag-tarmsymtom men inte autism (Kushak  2016, Dalton 2014, Pusponegro 2015). Alla de experter som avvisar ett specifikt samband mellan autism och mag-tarm-sjukdom betonar samtidigt, att alla barn som har tecken på sjukdom i mage och tarm bör utredas och få behandling efter behov.

Det finns i dag teorier om att speciellt förändrad tarmflora, till exempel efter antibiotikabehandling, kan vara en av faktorerna bakom svårigheter i utvecklingen. Teorierna omfattar inte bara autism utan också andra utvecklingsavvikelser och psykiatrisk sjukdom. Den aktuella genomgången av studier stannar vid slutsatsen att detta är ett oklart område, och att det behövs fortsatta studier innan man kan dra några slutsatser (Quigley 2017, Luna 2016, Ding 2017).

Gluten- och mjölkfri diet

Behandling med gluten- och mjölkfri kost har uppkommit som en följd av hypoteserna om inflammation och ökad genomsläpplighet i tarmen. Gluten är ett äggviteämne som finns i sädesslagen vete, råg och korn. Kasein är ett äggviteämne som finns i mjölk. En hypotes är att ämnen som bildas när kaseinet bryts ner i tarmen kan komma ut i blodet och påverka hjärnan negativt.

Celiaki/glutenintolerans finns hos en liten andel av personerna med autism. Det har funnits teorier om att celiaki skulle vara speciellt vanligt vid autism, men i studier har man funnit samma förekomst eller obetydligt högre än i befolkningen i övrigt (Calderoni 2016). Vid en klar celiaki är det nödvändigt att undvika gluten i kosten hela livet medan andra födoämnen kan tolereras. För att celiaki ska kunna påvisas måste en person ha haft kost med gluten under viss period. Det innebär att en utredning med frågeställningen celiaki måste göras före en omställning till glutenfri kost, annars finns stor risk att man fördröjer och försvårar diagnostiken.

Allergisk reaktion mot ett födoämne som till exempel vete kan ge svåra symtom och kräver utredning vid barnmedicinsk mottagning och råd från dietist. Det finns en hypotes om att ytterligare en liten grupp barn och vuxna kan få symtom när de har vete/gluten i kosten utan att ha vare sig celiaki eller vete-allergi. Man har använt benämningen icke-celiaki-betingad gluten-känslighet (non-celiac gluten sensitivity). Tillståndet är inte förknippat med tarmskada och innebär inte samma risker för hälsan på lång sikt som obehandlad celiaki. Detta tillstånd beskrivs också vara övergående (Catassi 2015).

Många barn med autism har fått pröva gluten- och mjölkfri diet utan att ha någon av diagnoserna som beskrivs ovan. Rapporter om positiva resultat finns till exempel att läsa på nätet. Det är få studier som innefattar en jämförelsegrupp som inte får behandling. Dietstudier med blindad metodik är också svåra att genomföra. Blindad metodik innebär studier där varken familjen eller den som bedömer effekten känner till om barnet får diet eller inte (Pusponegro 2015, Hyman 2016). En aktuell och systematisk genomgång av litteraturen om gluten- och kaseinfri diet (Li 2017) kommer fram till att det inte finns något vetenskapligt stöd för att denna förändring i kosten kan påverka huvudsymtomen vid autism.

Många familjer vill ändå göra ett försök med dietbehandling, särskilt om barnen har oklara symtom från mag-tarmkanalen. Enligt ovan bör en utredning vara gjord för att inte missa en eventuell celiaki-diagnos (barnet måste ha fått gluten i sin kost en tid före provtagningen). Familjerna behöver sedan stöd i att försöka utvärdera effekten och ta ställning till när och på vilket sätt man ska försöka återgå till vanlig kost. Att utesluta födoämnen i kosten är inte riskfritt när det gäller små barn. Även om en omställning av kosten inte i sig är förknippad med biverkningar kan den få stora konsekvenser för barnet och familjen. Det kan handla om extra arbetsinsatser för vårdgivare, och barnet kan bli begränsat vad gäller sociala kontakter, där det ingår att äta tillsammans med andra. Om barnet ska ha speciell kost under en längre period behöver man få råd från en dietist (Cruchet 2016). Barnet kan få brist på speciella näringsämnen vid specialkost, samtidigt som tillsatser kan innebära att barnet får en högre nivå av vissa ämnen än vad som rekommenderas (Stewart et al 2015).

Förutom behandling med diet finns också teorier om att förbättra barnet hälsa och utveckling genom att radikalt förändra eller byta ut tarmfloran. Detta är behandling på försöksstadiet, som måste studeras närmare (Kang 2017).

Nutrition och kosttillskott

Det hör till barnhälsovårdens uppgifter att följa barns tillväxt och ge råd vid eventuella bekymmer med kost och matvanor. Frågor om kost kan också bli aktuella i samarbetet mellan familj och specialister inom habiliteringen, exempelvis vid träning och anpassningar för att få så god situation som möjligt vid måltider. Det finns studier som tagit fram data om näringstillståndet hos personer med autism genom laboratorieundersökningar. Ofta framkommer brister men med stora variationer; det finns ingen bild som är specifik för autism (Sun 2013, Ranjan 2015). Många äter ensidigt, vilket kan resultera i att de får i sig för lite av näringsämnen, vitaminer och mineraler. God viktuppgång behöver inte betyda att kosten har rätt innehåll. Det kan behövas bedömning och råd från en dietist. Ofta behövs tillskott av olika ämnen för att kosten ska bli fullvärdig.

Vi kan tala om alternativ behandling först när man använder mycket högre doser av kosttillskott än vad som normalt finns i födan, och när det finns anspråk på att behandlingen är ”botande”. I de hypoteser som bygger på antagandet att barn med autism blivit skadade av ämnen i kosten eller av vacciner, ingår uppfattningen att man kan minska skadorna genom att tillföra olika vitaminer, mineraler och andra kosttillskott i höga doser. Det går inte bortse från risken att höga doser kan leda till biverkningar.

Jämsides med denna typ av behandling som bygger på hypoteser, finns också vetenskapligt upplagda studier av kost och kosttillskott. Ännu finns inga resultat som lett fram till några specifika rekommendationer, förutom det som är sagt ovan om att försöka se till att näringstillförseln är så god som möjligt (Li 2017, Gogou 2017).

Vitamin D

D-vitamin har betydelse för kalkhalten i benstommen men det har också andra viktiga funktioner, till exempel under den tidiga utvecklingen av hjärnan. Förändringar i miljö och uppväxtförhållanden kan leda till D-vitaminbrist hos barn i vårt samhälle (exempelvis skyddas barnen mot sol och personer med mörk hudfärg har migrerat norrut till en miljö med sämre soltillgång). I flera rapporter noteras en lägre nivå av D-vitamin i grupper med autism än det som är normalt i befolkningen. Det finns teorier om att brist på D-vitamin kan bidra till utvecklingen av autism och andra utvecklingsproblem i samverkan med genetiska faktorer och andra faktorer i miljön. Jämsides finns studier som inte ser något sådant samband.

Det har varit rutin i barnhälsovården att bara rekommendera tillskott av D-vitamin tills barnet blivit två år. Nu pågår en diskussion om att fortsätta längre, speciellt under den solfattiga delen av året. Innan det kan bli en rekommendation att behandla barn med autism med en högre dos av D-vitamin krävs ytterligare studier, bland annat för att värdera om det finns en risk för oönskade bieffekter (Mazahery 2016; Cannell 2017; Li 2017).

Andra vitaminer

Behandling med höga doser av vitamin B6 i kombination med mineralämnet magnesium har tidigare prövats. Enligt en forskningsöversikt som publicerades 2005 kunde inte några säkra effekter av B6 och magnesium påvisas (Nye 2005). Det finns inga aktuella studier att redovisa.

Förutom vitamin B6 är också vitaminerna B12 och folsyra viktiga för ämnesomsättningen, liksom för nervsystemets funktion. Ett par studier med få deltagare har visat en möjlig effekt på vissa symtom vid autism då vitamin B12 tillfördes som injektion, däremot finns inga studier som visar positiva effekter av B12 i tablettform (Li 2017). Det finns ingen studie som visar effekt av folsyra på barn med autism.

För alla barn är det rimligt att fundera kring om tillförseln av vitaminer är tillräcklig i kosten och eventuellt komplettera vid behov. Det har till exempel kommit rapporter om typiska tecken på C-vitaminbrist (”skörbjugg” med gammal beteckning) hos enstaka barn med selektivt matintag. Däremot finns det i dag inte något vetenskapligt stöd för behandling med kombinationer av de enskilda vitaminerna i höga doser (Li 2017).

Omega 3-fettsyror

Fleromättade fettsyror är betydelsefulla för nervsystemets utveckling. Behandling med omega-3-fettsyror har prövats vid olika tillstånd med avvikelser i utveckling och neurologi. Studier av omega-3 till barn med autism har gett varierande resultat; sammantaget finns inget vetenskapligt stöd för behandling (Li 2017).

Sekretin

Enligt en rapport som publicerades 1998 hade några barn med autism blivit förbättrade efter att ha fått injektion av hormonet sekretin i samband med utredning av mag-tarmproblem. Sekretin är ett hormon som produceras i tarmen och har betydelse för matsmältningen. Det har sannolikt också andra effekter som att påverka hjärnans funktion. Under de följande åren blev behandling med sekretin en vanlig alternativ metod. Metoden blev utförligt studerad (inklusive med randomiserade och kontrollerade studier). Sammanställningen av resultaten publicerades första gången 2004 med uppföljning 2012 (Williams 2012). Slutsatsen är att behandling med sekretin inte kan påverka symtomen vid autism.

Oxytocin

Oxcytocin är en peptid, ett äggviteämne, som produceras i hypothalamus, ett område centralt i hjärnan. Oxytocin transporteras till hypofysen och sedan ut i kroppen via blodet. Det har en viktig roll i samband med förlossning och amning. Dessutom sprids oxytocin via nätverk i hjärnan och fungerar där som en transmittorsubstans (som för över impulser mellan nervceller). Oxytocin är en faktor som ingår i ett komplext samspel mellan olika transmittorsubstanser och andra ämnen i hjärnan. Det är visat att oxytocin har betydelse för förmågan till socialt igenkännande och kontakt. Detta har lett fram till förhoppningar om att substansen ska kunna användas för att behandla svårigheter med socialt samspel, till exempel vid autism och schizofreni.

Behandlingsstudier på människor där man tillfört oxytocin via nässpray har gett varierande resultat, från positiva till inga effekter. Det vetenskapliga underlaget är begränsat eftersom det rört sig om små grupper som fått behandling under kort tid. Enligt aktuell systematisk genomgång av forskningen krävs det ytterligare studier för att kunna säga att medicinering med oxytocin är till hjälp. Dessutom behövs också långtidsuppföljning för att säkerställa att det inte uppstår biverkningar (Keech 2018; Cochrane 2013; Leffa 2017).

Immunologisk behandling

Immunsystemet utgör vårt försvar för angrepp från mikroorganismer, men det kan också vid vissa sjukdomstillstånd angripa vår egen kropp (autoimmuna sjukdomar). Regleringen av immunsystemet är komplex med samverkan mellan genetiska faktorer och omgivningsfaktorer. Inom sjukvården har det utvecklats en rad olika metoder för behandling av sjukdomar som beror på rubbningar i immunsystemet.

Hjärninflammation kan orsakas av mikroorganismer som virus men också vara en immunologisk reaktion. Detta kan drabba personer i alla åldrar. Symtomen varierar, kan inkludera epileptiska anfall och plötsliga tecken på psykisk sjukdom men inte någon bild som är typisk för autism. Inom sjukvården finns behandling mot den här formen av sällsynt och svår immunologisk reaktion i hjärnan. Ibland men inte alltid blir personen frisk. Behandlingen är förknippad med en stor risk för biverkningar.

Det finns en grupp bland barn med autism som visar förlust av färdigheter, ofta under andra levnadsåret. Neurologiska och immunologiska utredningar av barn med det som ofta benämns ”regressiv autism” visar ytterst sällan något som ger anledning till specifik medicinsk behandling. Utredningen är bland annat inriktad på att utesluta vissa former av epilepsi. Det finns ett speciellt syndrom, Landau-Kleffners syndrom, där immunologisk behandling har effekt. Ett huvudsymtom är förlust av språkförståelse, ibland finns också drag av autism. EEG-bilden är specifik; ibland har barnen epileptiska anfall men inte alltid.

Inom forskningen om orsaker till autism finns det intresse för immunologiska mekanismer, men för den stora gruppen av personer med autism finns det i dag inte någon vetenskaplig grund för behandling som är inriktad mot avvikande immunologi (Bilbo 2018).

Försök att hitta och påverka miljöfaktorer

En del riskfaktorer för utveckling av autism finns också med som orsak till andra former av utvecklingsproblem. Det kan vara komplikationer under graviditeten och i nyföddhetsperioden, låg födelsevikt och när barnen är födda långt före beräknad tid. Det finns ett samband mellan autism och högre ålder hos föräldrar. Autism är också vanligare än förväntat i grupper som har migrerat, det vill säga flyttat långa sträckor (Moddabena 17, Ng 17). De här olika bakgrundsfaktorerna har påvisats statistiskt, exempelvis vid analys av diagnosregister. Varje enskild faktor kan bara förklara en liten andel av alla fall med autism. Därför har det uppkommit frågor om utvecklingen kan påverkas av någon vanligt förekommande faktor i den yttre miljön under graviditeten eller bland det som möter de små barnen. Ett par olika hypoteser har gett upphov till alternativ behandling. Det finns en hypotes om att autism kan orsakas av vaccin som har tillsatsen thimerosal, ett konserveringsmedel som innehåller etyl-kvicksilver. Den grupp som står bakom hypotesen använder data från ett speciellt system för anmälan om vaccinationsbiverkningar, där det till exempel inte krävs att symtomen är bekräftade vid medicinsk utredning. Flera andra studier har inte kunnat påvisa något samband med vaccinationer. Thimerosal har inte använts i det svenska barnvaccinationsprogrammet sedan 1993. Misstanken att mässlingsvaccination i sig ger upphov till autism har inte heller funnit något stöd i utförliga undersökningar (diskuterat ovan i samband med mag-tarmproblematik).

Enligt ytterligare en hypotes kan barn med autism ha nedsatt förmåga att göra sig av med tungmetaller som kvicksilver och bly och att dessa därigenom samlas i kroppen och får en negativ effekt. Det finns en medicinsk behandling mot tungmetallförgiftning med så kallat kelatbildande substanser, som används till exempel vid förgiftningar i yrkeslivet. Det är beskrivet att barn kan råka ut för förgiftningar med tungmetaller (till exempel de som bor i miljö med blyhaltig färg och har vanan att stoppa färgflagor i munnen). Det finns däremot inget vetenskapligt stöd för att teorierna om ansamling av tungmetaller hos personer med autism är korrekta. Trots detta har kelatterapi kommit till relativt stor användning, främst i USA. Nu varnas för denna behandling som är förknippad med stora risker för biverkningar utan att ha någon påvisbar positiv effekt (James 2016, Nath 2016).

Behandling med hyperbar syrgas

Behandling med syrgas vid förhöjt tryck (Hyperbaric Oxygen Therapy, HBOT), i så kallad dykarklocka, används inom sjukvården vid dykarsjuka, vid förgiftning med kolmonoxid och för att kunna behandla svårläkta sår. HBOT har varit aktuell som alternativ behandling mot autism med hypotesen att autism orsakas av en immunologisk reaktion som har lett till störningar i genomblödningen i hjärnan. Det finns inte stöd för en sådan hypotes i aktuell forskning.

År 2009 publicerade Rossignol och medförfattare en studie av HBOT i en grupp på 62 barn med autism (Rossignol 2009). Studien fördelade barnen slumpvis till att få behandling eller att ingå i en kontrollgrupp, som också fick vistas i tryckkammare men med bara obetydligt förhöjt tryck och utan extra syrgas. Föräldrar och läkare fick bedöma förändringar i barnens beteende. Enligt statistisk beräkning var framstegen något mera tydliga för barnen som fått behandling med HBOT jämfört med den andra gruppen. Men framsteg noterades i båda grupperna och det var inte genomgående bättre resultat för gruppen som fått aktiv behandling. På området ”tillbakadragenhet/avskärmning” var i stället situationen något mindre avvikande i den grupp som inte fått HBOT. Att det gick att se framsteg i båda grupperna kanske kan bero på att HBOT innebär en intensiv träning av att kunna samverka med vuxna.

Ytterligare två studier med samma metodik (randomiserad och kontrollerad studie) har inte kunnat påvisa någon skillnad till förmån för HBOT. I dag finns det alltså inte något vetenskapligt stöd för behandling av barn med autism med HBOT. Den amerikanska myndigheten Food and Drug Administration (FDA; med ansvar för urvalet av tillgänglig medicinsk behandling) har också gått ut med en varning för missledande rapporter om effekten av HBOT (sammanställt av Sakulchit 2017).

Sensorisk träning

Personer med autism har ofta symtom som verkar uppkomma genom att de bearbetar sinnesintryck på ett annorlunda sätt. Det kan röra sig om ett ovanligt intensivt intresse av eller fascination för ett sinnesintryck. Reaktionerna kan också kännetecknas av starkt obehag och oro. Det är alltid viktigt att försöka förstå och ta hänsyn till reaktioner på sinnesintryck hos barn och vuxna med autism. Detta ingår i uppgifterna för pedagoger inom habilitering och förskola/skola i samarbete med närstående.

Bland alternativ och kompletterande behandling vid autism finns flera olika metoder som är speciellt inriktade på att påverka bearbetningen av sinnesintryck. En del metoder kan vara positiva för att ge stimulans och avkoppling, till exempel massage och musikterapi. Andra metoder har haft långtgående målsättning att minska de grundläggande svårigheterna vid autism. Ett exempel är behandling med ljudstimuli med särskild metodik (Auditory integration therapy). Det är få studier av de här metoderna som är utförda på så sätt att det går att värdera effekten. Små grupper har behandlats under kort tid och utan långtidsuppföljning (Zimmer 2012, Weitlauf 2017).

Skribent

Viviann Nordin, medicine doktor; pensionerad från tjänst som överläkare inom barnneurologi och habilitering, medverkar nu i forskningsprojekt vid KIND (Center of Neurodevelopmental Disorders) vid Karolinska institutet, Stockholm.

Ladda ner texten som pdf: